Det höjs röster från olika håll om behovet av en skattereform. Skälet bakom detta krav är i första hand att staten (inklusive kommuner och landsting) anses behöva mer intäkter. Ett annat skäl kan vara att söka minska skadeverkningarna av ett högt skatteuttag.

Man hör dock sällan krav på utgiftsreform. Det verkar som om det man en gång beslutat skall rulla på i all oändlighet. Och partier vill sällan dra ner på en utgift då det kan innebära förlorade röster. Nya reformer (=utgifter) anses behövas för att behålla gamla väljargrupper och attrahera nya.

För privatpersoner och företag gäller att om vill man spendera pengar på något så måste man dra ner på något annat. Politikerna saknar respekt för att det är andras egendom i form av inkomster eller besparingar de vill lägga beslag på. Respekten för äganderätten är på undantag. Folks inkomster och besparingar är fritt fram att ta för sig av anser politikerna.

Om ”folkets rätt att sig själv beskatta” skall ha någon mening borde beslut om nya skattebaser eller höjningar av befintliga skattesatser underställas folkomröstning. Och gränserna för vad som kan beslutas måste vara skarpa.

Det skall vara svårt för politikerna att taxera ut mer från medborgarna. Ständiga förändringar gör det svårt för skattebetalarna att ha kunskap om hur beskattningen sker och hur mycket som tas ut. En av grundstenarna i en demokrati måste vara att medborgarna har en rimlig möjlighet att känna till en så viktig sak. Det är en försvinnande liten del av medborgarna som har den kunskapen.

En utgiftsreform måste ta sikte på att rensa ut sådant som skattebetalaren kan sköta själv. Bidrag till föreningar är ett exempel. Det skall skötas med medlemsavgifter som medlemmen avgör om han vill betala eller ej – räcker inte dessa får föreningen skära i kostnaderna eller avveckla. Det kallas ideellt arbete utifrån behov i det civila samhället – det vill säga att staten ska principiellt hålla fingrarna borta. Det är själva poängen med det civila samhället och ett fritt föreningsliv.

I Sverige har det länge funnits en stark tilltro till politikens möjligheter. Att försöka göra allt leder till att ingenting blir riktigt bra. Inom företagsvärlden var länge konglomerat på modet. Konglomerat gör mycket inom vitt skilda verksamheter. Man insåg så småningom att för framgång måste man bli riktig bra på det man gör vilket krävde fokusering på kärnuppgifter.

Staten är ett växande och dysfunktionellt konglomerat. Med resultat att man inte är duktig inom något område. En fokuserad stat skulle ha bättre förutsättningar att leverera på sina kärnområden.

En utgiftsreform med sikte på en rejäl bantning av de offentliga utgifter samt en grundlagsändring som kräver folkomröstning vid införandet av nya skattebaser eller höjningar av skattesatser skulle sammantaget återupprätta principen att ”folket äger rätten att sig själv beskatta” och samtidigt ge medborgarna ett stärkt och behövligt inflytande över sina inkomster och sitt sparkapital.

Politikerna måste respektera att det är andras pengar de vill förfoga över. Och deras handlingsutrymme beskäras. Äganderätten måste respekteras.

Bengt Holmgren är samhällsdebattör, tidigare VD Bergvik Kemi AB, VD Oljeprospektering AB, Världsbanken, nu styrelseledamot i Medborgarrättsrörelsen i Sverige. Under 1989 till 2000 styrelseledamot och vice ordförande i Skattebetalarnas Förening.