Evolutionsbiologen Richard Dawkins skrev den inflytelserika boken The God Delusion (2006) där han lägger fram ateistens argument. På svenska heter boken Illusionen om Gud. Men det är inte bara religiösa som kan anklagas för att ha illusioner. Det finns också illusioner om ateismen.

Den 24 september skrev jag inlägget ”Är Djävulen grek?” Det handlade om en tanke som slog mig när jag läst om boken Battling the Gods: Atheism in the Ancient World från 2015.

Ett av Koranens namn på Djävulen, den upproriske ängeln, är Iblis. Namnet kommer enligt många korankännare från grekiskans ord ”diábolos”. Inget konstigt med det. Koranen innehåller flera lånord från latin, grekiska och andra språk.

Boken Battling the Gods tar upp ett tema hos grekerna, att utmana gudarna, som kallas ”theomakia”. Det handlar om människor som imiterar gudarna eller gör anspråk på deras makt. Ja, då har Djävulen inte bara ett grekiskt namn, utan även ett grekiskt drag, tänkte jag.

Men det gick lite för snabbt. För när man tittar i den grekiska religionen, så var detta med ”theomakia” inget som uppmanades. Tvärtom – det gick illa för de som satte sig upp mot gudarna. Se på stackaren Oidipus som trodde att han kunde undfly sitt öde. Så vad är egentligen mest grekiskt: att böja sig inför gudarnas makt eller att utmana dem? Jag skulle tro att det första utgjorde normen.

De som utmanar gudarna i de grekiska myterna är liksom Iblis i Koranen inga förebilder. I Koranen förekommer också en figur som kallas farao av Egypten som utropar sig till Gud. Han har blivit en symbol för det som araberna kallar ”kibri”, grekerna sa hybris.

När jag skrev ”Är Djävulen grek?” hade jag inte läst boken. Det har jag gjort nu – och den är inte särskilt övertygande. Författaren Tim Whitmarsh lyckas inte underbygga tesen om att det fanns ateism i det forna Grekland. Med stigande spänning och full av förväntan läste jag boken. Finns bevisen på nästa sida? Nej, jag tog mig igenom 242 sidor utan att hitta en enda bevis.

Han pekar på tänkare som ifrågasatt gudarna i Homeros tappning, men ingen som ifrågasatt det gudomliga eller det transcendenta. Snarare är det så att de som inte gillade Homeros gudar, gjorde de för att dessa gudar var alltför mänskliga och alltför omoraliska. De ville dock istället ha något som hos Aristoteles ”den förste röraren” eller hos Platon, Demiurgen, eller panteism, det vill säga att Gud finns i allt.

Här är ett exempel Whitmarsh vilseledande sätt att resonera. Han skriver att grekerna minsann kunde föreställa sig en värld utan gudar. Varför? För att det finns en berättelse om att Zeus son skulle störta Zeus och själv ta makten. Men om omstörtaren är Zeus son, så är han väl åtminstone till hälften gudomlig? Hur får man det till en värld utan gudar?

Ordet ateism kommer visserligen från grekiskan, men de menade inte samma sak som moderna ateister. Enligt Wikipedia definieras ateism som ”avsaknad av eller avståndstagande från tro på någon gud, gudar och högre makter.” Whitmarsh användning av ordet är anakronistiskt.

Ingen av de tänkare som Whitmarsh tar upp i sin bok är ateister enligt den definitionen, för ingen förnekar, saknar eller tar avstånd från ”högre makter” in toto. I det gamla uppslagsverket Nordisk familjebok, som finns på nätet, kan man läsa följande under ordet ”ateism”:

”Ateismen är dock sällsynt inom filosofiens historia, i det att flertalet materialister hylla en oklar panteism.”

Whitmarsh vill också visa att den kristna monoteismen är mer intolerant än den gamla polyteismen eller hedendomen. I ett försök att skönmåla den gamla religionen påstår han att grekerna inte hade en föreställning om synd. Kristna, skriver han, fick ”uppfinna” ett ord för synd, nämligen ”aliterios”, när de ”översatte” Bibeln (Nya Testamentet skrevs på grekiska).

Jag har läst en kunnig kritik av boken som förklarar att ordet ”aliterios” aldrig används i Nya Testamentet. Man hittar det bara fyra gånger i de apokryfa Mackabéerböckerna. Det är alltså ett obskyrt ord och knappast centralt för den kristna förståelsen av synd. Dessutom betyder inte ”aliterios” synd utan en förtappad människa. Ordet är inte uppfunnet av kristna, påpekar kritikern, utan finns i andra icke-bibliska källor också.

Det vanliga grekiska ordet för synd som används i Bibeln är i stället ”hamartia” och grekerna hade visst en föreställning om synden – det var att bryta mot de gudomliga lagarna. Om inte, varför skulle kung Oidipus sticka ut sina ögon som botgöring?

Sådana tråkiga saker som synd och botgöring är de kristnas fel, tycks Whitmarsh mena. De gamla grekerna var glada. Han påstår också att grekerna inte hade heliga krig. Det här är ett ämne som jag inte kunde alls, så jag får tacka både Whitmarsh och hans kritiker för att de lett mig till nya kunskaper.

Det fanns något som hette Amfiktyoniska förbundet, ett religiöst-politiskt förbund, som bland annat hade som uppgift att skydda templet i Delfi. På svenska Wikipedia kan man läsa att förbundet utkämpade heliga krig för att fullgöra sin uppgift. Det finns mer att läsa i de här engelska artiklarna.

Att någon tänkare ifrågasätter vissa bruk, sådant man finner ”vidskepligt” eller oförnuftigt, inom sin egen eller andras religion, är inte synonymt med ateism. Muslimer kan låta väldigt förnuftiga när de kritiserar hinduismens många gudar. Salafister, en puritansk rörelse inom islam, kan låta väldigt förnuftig när de påpekar att gravdyrkan är fåfängt eftersom de döda inte kan höra.

Men Whitmarshs bok Battling the Gods är trots detta intressant läsning. Man påminns om alla kloka greker som banade väg för vårt moderna tänkande. Och jag tror att han har en poäng när han påpekar att grekiska religionens avsaknad av helig skrift var till deras fördel. Det lämnade mer utrymme åt förnuftet.

På samma sätt så tror jag att kristendomen har en fördel gentemot islam eftersom Jesus ord är så få och han mest talar om Gud och moral, medan profeten Muhammeds yttranden kan fylla ett mindre bibliotek. Muhammed uttalar sig auktoritativt om massor av saker: ekonomi, juridik, medicin, kosmologi och andra. Det gör det svårare för moderna muslimer att ta till sig nya idéer – de kan inte bara strunta i vad Muhammed sagt om saken.

Någon ateism i modern mening hittar man inte hos grekerna. Det man kanske kan hitta är frön.