Tillvaron är alltid rörig. Men varje tid upplever framför allt sin egen rörighet. Jag vet inte hur många gånger under de senaste fyrtio åren jag med inlevelse förklarat att det just vid det tillfället aktuella tillståndet var rörigare än någonsin. Med det menar jag att följande observationer kanske bör hänföras till gruppen ”förklaringar till saker som inte finns”.

Fram till andra världskrigets slut levde alla människor, även i de så kallade i-länderna, med fattigdomens värderingar. Fattigdomens värderingar är sådana uppfattningar och synsätt som människor anammar när livets allmänna avoghet och osäkerhet tvingar dem att på egen hand parera tillvarons tjyvnyp eftersom det inte finns något socialkontor eller ens en rik faster att lita på. Till fattigdomens värderingar hör exempelvis sparsamhet (eftersom man har så lite resurser vare sig det handlar om pengar eller tjog ägg eller skäppor korn), idoghet (eftersom man måste arbeta hårt på åkerlapparna), familjesammanhållning (eftersom individerna kan gå under om de grälar i stället för att samarbeta; osämja slösar mental energi), solidaritet med nästan (eftersom man aldrig vet när man behöver hjälp), nykterhet (eftersom sprit är dyrt och man inte kan jobba när man är full) och så vidare.

Underligt nog gällde fattigdomens värderingar även för rika människor, framför allt om de var företagare snarare personer av börd. Erling Persson, skaparen av H&M, åkte inte taxi utan bara kommunalt. Ingvar Kamprads snålhet är legendarisk. (Den tyske samhällstänkaren Max Weber har i skriften Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, 1905, uppmärksammat just det där draget, framför allt hos kalvinistiska kapitalister. Pengarna ska inte konsumeras utan investeras. ”Investera, investera, det är kapitalisternas lag från Moses och alla profeterna” sa Karl Marx i ett utlåtande som han kanske fått antisemitvarning för om han själv inte hade varit jude.)

Men efter andra världskriget inträffade den enligt mig största förändringen i människans situation sedan uppkomsten av homo sapiens eller åtminstone sedan jordbruket uppfanns: hela samhällen blev rika, visserligen bara i västerlandet, men i alla fall. Jag har, under min livstid, sett det med egna ögon. Ett helt folk, det svenska i mitt fall, ändrade livsstil från svält och utedass till PV, teve och wc (där PV står för Volvo Personvagn, folkhemmets överlägsna statussymbol och frihetsmaskin som allmänt kallades för Volvo PV). På några årtionden förändrades förhållandena så radikalt att vanligt folks levnadsstandard överträffade hur kungar hade levat tidigare om man tänker på sådant som rinnande – både kallt och varmt! – vatten i bostäderna och hygglig tandhygien.

Sådana revolutionerande förändringar i levnadsvillkoren för hela folk påverkar naturligtvis även mentaliteten. Livet hade blivit lättare och behagligare på ett, som det verkade i alla fall, stabilt och förhoppningsvis permanent sätt. Folk började tänka annorlunda. Gradvis började de lägga de gamla fattigdomsbaserade dygderna på hyllan enligt principen att rikedom korrumperar. Dygder är trots allt en sorts mentala piskor. Piskorna vill tvinga oss att ta ett ansvar som är jobbigt. Om vi kan lägga piskorna på hyllan så gör vi det. Den nya rikedomen gav oss möjligheterna och vi utnyttjade dem.

Det tog naturligtvis tid. Någon tänkare har sagt att nya idéer slår igenom inte för att folk ändrar sig utan för att bärarna av de gamla idéerna dör undan. Det tar några generationer för nya mentaliteter att slå igenom.

Den nya mentalitet som nu slagit igenom är motsatsen till fattigdomens värderingar, nämligen rikedomens. Men rikedomens värderingar är inte så väldefinierade och verklighetsstyrda som fattigdomens. Rika människor kan göra lite som de vill. Vilka idéer – hur stolliga som helst – de än anammar har de mat, kläder, husrum och ett bekvämt liv. De behöver inte spara, de behöver inte hålla ihop familjen, de har rätt att på universiteten slippa konfronteras med obekväma idéer som de aldrig tidigare hört, de kan låtsas att jorden är platt eller att det finns 48 kön eller att barn och vargar är likadana som vuxna människor och därför ska ha rösträtt. Rika människor behöver inte tampas med verkligheten. (Jo, de kan bli sjuka eller rånade, men jag pratar inte om sådant.)

Jag ska inte räkna upp alla de konstiga idéer som greppat tag i västerlandet och som gör återstående bärare av fattigdomens och verklighetens värderingar konfysa men låt mig nämna ett påtagligt syndrom som utgår från det enkla faktum att de flesta människor är snälla och många är näriga och egennyttiga.

När snälla människor får ett ekonomiskt överskott att disponera vill de hjälpa andra människor som det är synd om. Plötsligt öppnar sig därför möjligheten till ett storslaget omhändertagandeprojekt som de snälla människorna gärna finansierar exempelvis genom att betala höga skatter. Därmed har en ny ekonomisk nisch öppnat sig i samhället som skapar fina levnadsbetingelser för två helt nya näriga och egennyttiga människoarter. Båda arterna inriktar sig på att leva av det nya snällhetsgenererade överskottet fast på olika vis. Den ena arten specialiserar sig på att vara svag, utsatt, förtryckt och kränkt och därför rättmätig mottagare av de snällas ömsinta ekonomiska omsorger. Men hur ska denna överföring praktiskt organiseras? Det gör den andra näriga och egennyttiga arten som specialiserar sig på att administrera de snällas ambitioner och därvid kapar åt sig den största delen av resursflödet.

På det viset kan man kanske förklara de största strukturella förändringarna som inträffat i de västerländska samhällena, i första hand Sverige, under det senaste halvseklet. Detta blir löjligt tydligt när det gäller migrationen och det pactum turpe (den skamliga överenskommelse) om ömsesidigt lönsam samverkan som etablerats mellan de nödställda och förtryckta migranterna och de ofta begåvade och högutbildade människor som bemannar hjälpmaskineriet.