När Napoleon år 1815 slutgiltigt förlorat sin makt efter slaget vid Waterloo var det inte bara kejsaren själv som tappade fotfästet i tillvaron utan även tusentals andra människor som lojalt tjänat och försörjts av den store härskaren. Inte minst konstnärer och hantverkare, som ägnat sina liv till att skapa glans, stil och ära åt den slagna regimen, blev tvungna att bekymra sig över sin  försörjning.

Redan sju år tidigare hade det portugisiska hovet under regenten João VI tillsammans med några tusen förnäma portugiser flytt till Rio de Janeiro undan Napoleons generaler som då var i färd med att erövra den iberiska halvön. João VI tyckte att Brasilien saknade stil, kultur och intellektuell resning och tog efter Napoleons fall chansen att bjuda in en grupp arbetslösa franska kulturpersonligheter och skickliga yrkesmän. År 1816 anlände den så kallade Franska Konstbeskickningen till Rio. Där fanns tavelmålare, arkitekter, en låssmed, skulptörer, musiker, finsnickare, en medaljgravör, körsnärer och musiker, totalt uppemot hundra personer inklusive familjemedlemmar.

Det gick inte så särskilt bra för beskickningen. För det första hade João inte tillräckligt med pengar för att kunna slå på stort. För det andra levde brasilianarna mentalt kvar i barocken och var inte intresserade av någon modernisering. Men de franska artisterna lyckades ändå lägga en grund för de sköna konsternas utveckling i den lite efterblivna före detta kolonin.

En beskickningsmedlem var konstnären Jean-Baptiste Debret som stannade femton år i Brasilien och tycks ha målat av allt han såg. I Frankrike hade Debret förfärdigat pampiga oljemålningar i enlighet med de akademiska idealen, men i Brasilien gjorde han mer skisser och akvareller och framför allt handlade hans bilder inte längre så mycket om att hylla högheter, utan om sociologiska betraktelser av det brasilianska samhället. Det tog hundra år innan hans tavlor kom på modet. Nu är de dyrgripar i Brasilien. Här är en.

I enlighet med sina sociologiska ambitioner har Debret försett åtskilliga av akvarellerna med förklarande texter. Han skriver att portugiserna (medan hovet fortfarande fanns i Lissabon) försökte hindra kolonin från att utvecklas, bland annat genom att begränsa utbildningen. Särskilt kvinnorna drabbades av detta. Kvinnorna var därför blyga och undanträngda och vågade knappt prata med utlänningar (som han själv, kan man tänka).

Den här bilden visar en husmor ”utan särskild förmögenhet” i sitt hem. Bredvid henne står en korg för sysaker. Upp ur korgen sticker en läderpiska som husmödrar alltid hade vid sin sida för att vid behov kunna läxa upp slavarna. På britsens gavel sitter en fastkedjad lejonapa. Den mest högrankade slaven sitter vid sin husmors fötter. Hon är lite finare än de andra slavarna vilket syns på att hon är mulatt och har kardat hår. De andra slavarna är svarta och kortklippta. Flickan på stolen jobbar hårt med alfabetets bokstäver fastän hon uppenbarligen inte längre befinner sig i den yngre skolåldern. De små svarta barnen kan vara barn till slavar. Här är de liksom på dagis.