Skrock och skrymt breder ut sig. Folktro om vaccinets onaturlighet och farlighet får föräldrar att vägra vaccinering – och smittsamma sjukdomar sprider sig. Mp:s väljare tror mer på storvulna gester än fakta: stäng kärnkraftverken och satsa på elektrifiering, beskatta flyget och hindra investeringar i ny, snål flygplansteknik, bygg snabbtåg för elitens flängande mellan de tre största städerna och glöm pendlarnas elände. Mp har särskilt stora (nåja) andelar bland högutbildade. Det får en att undra hur den högre utbildningen i detta land kan vara beskaffad.

Ett indicium gavs i en debatt mellan olika forskare om orsakerna till SD:s framgångar.

Här redogör Olle Folke, Torsten Persson och Johanna Rickne om resultatet från deras omfattande, empiriska undersökning.  De använder data för alla nominerade och valda lokalpolitiker mellan 1998 och 2014 i alla partier och kommuner och indelar dessa i olika grupper efter hur säker eller osäker ställning de har på arbetsmarknaden. SD:s politiker hör i mycket högre grad till dem som har en osäker ställning på arbetsmarknaden än andra partiers politiker. Jämfört med övriga partier är sålunda 600 procent fler av SD:s politiker förtidspensionerade och 450 procent fler långtidsarbetslösa eller ekonomiskt inaktiva. (SD:s politiker hade ju inte fått plats vid de köttgrytor där de andra breder ut sig).

De studerar också valresultaten med hjälp av samma indelning i grupper efter ställningen på arbetsmarknaden. En jämförelse visar att SD:s röstandel har ökat betydligt mer mellan 2002 och 2014 i kommuner med fler innevånare som fått försämrade ekonomiska förhållanden än i andra kommuner. De använder sig av statistiska sambandsanalyser. Samma analysmetod visar däremot inte på ett samband mellan antalet invandrare på en ort och andelen SD-väljare.

Deras undersökning är mycket övertygande. Den strider inte på något sätt mot uppfattningen att den viktigaste frågan för SD:S väljare är invandringen. Jag har utrett detta här.

Mot deras resultat har dock flera invänt och istället hävdat att det just är invandringen som är orsaken till SD:s framgångar. Det gör till exempel Bo Rothstein här.

Han menar att den brist på alternativ till SD:s ställningstagande i invandringspolitiken, som etablerade partier varit ansvariga för, har lett till ett ”demokratiskt underskott”, vilket alltså innebar att det bara fanns SD att rösta på, eller motvilligt fortsätta att rösta på partier som inte erbjöd något annat alternativ än tystnad i sakfrågan och demonisering av SD.

Detta ”demokratiska underskott” tror jag också är en väsentlig förklaring till flykten från de gamla partierna över till SD. Det utesluter däremot på intet sätt att förklaringen till SD:s framgångar är av ekonomisk natur, enligt vad de tre författarna ovan påstår. Rothstein försöker undanröja detta påstående om ekonomins förklaringsvärde medelst en – okunnig – genomgång av efterkrigstiden arbetsmarknadspolitik.

Han skriver:

Strukturomvandlingarna under perioden från 1950-talet till slutet av 1980-talet var närmast våldsamma. Hela branscher såsom den stora varvsindustrin, stora delar av stålindustrin, de mindre och medelstora jordbruken och merparten av beklädnadsindustrin slogs ut och många tvingades sluta vad de uppfattat som trygga jobb.

Visst. Motorsågen friställde tiotusentals skogsarbetare, som fick bättre jobb på Volvo och på andra håll. Länge sågs denna omvandling av svenskt näringsliv som något mycket positivt. Det dröjde innan man började uttyda AMS som ”Alla måste söderut”. Under den första efterkrigstiden fanns också en omfattande debatt om vilken anställd som var mest skadlig för näringslivet: Stann-Anders eller Hoppjerka. Båda ansågs skadliga därför att de innebar antingen för liten rörlighet eller felaktig rörlighet. Arbetslösheten berördes knappast – därför att den inte var något aktuellt hot. Att hänvisa till denna tids strukturomvandling och de av denna berörda grupperna har alltså ingen bäring på dagens situation. Tvärtom, denna strukturomvandling var själva källan till det snabbt stigande välståndet. Överföringsvinsterna – den högre produktiviteten i industrin och andra stadsnäringar jämfört med de gamla näringarna på fälten och i skogen – var en stor del av BNP-tillväxten.

Mot slutet av artikeln talar Rothstein emot sig eget tidigare påstående om att SD:s väljares och politikers större ekonomiska utsatthet inte skulle vara den väsentliga förklaringen till partiets tillväxt:

Storleken på flyktingmottagandet plus anhöriginvandring har också inneburit att Sverige nu haft en exceptionellt hög befolkningstillväxt, högre än i många utvecklingsländer. Att många lågutbildade stöder SD måste också förklaras av att det är denna grupp som fått starkt ökad konkurrens om arbetstillfällen och bostäder.

Jaha? Inledningsvis lät det: ”Jag är också tveksam till att globaliseringens effekter när det gäller ökningen av antalet med osäkra jobb och antalet som står utanför arbetsmarknaden kan vara en huvudförklaring till SD:s framgångar.

På annat håll (DN 10/9, bakom betalvägg) har Folke, Persson och Rickne bemött kritik liknande den som Rothstein framför:

Till skillnad från mycket av debatten (och forskningen) menar vi dock att olika förklaringar kan förstärka varandra, snarare än utesluta varandra.

I den första artikel, den som länkas till ovan, säger de också:

En [förklaring] är att de som fått betydligt sämre ekonomiska villkor alltmer förlorat sin tillit till det politiska etablissemanget, där (S) och (V) ingår. De söker sig därför till ett parti som bygger stora delar av sin politik just på kritik av etablerade partier… En annan förklaring kan vara social identifikation: de som fått det relativt sämre identifierar sig starkare med den egna gruppen och lägger skulden på det sociologer kallar outgroups, som etablerade politiker och invandrare. Då blir ett parti som lovar omfördelning från utlandsfödda till Sverigefödda, och samtidigt kritiserar etablerade partier, mer attraktivt… En tredje förklaring till SD:s valframgångar kan vara att väljarna i utsatta grupper uppfattar SD:s kandidater som mer trovärdiga än de från andra partier, inklusive (S) och (V), eftersom de förra i högre grad representerar deras egen grupp – SD:s kandidater blir ”medborgarkandidater”, för att låna en beteckning från politisk ekonomi.

Rothstein nämner inte de tre forskarna vid namn. Sannolikt därför att han är rädd för deras empiriska artilleri. Det blir ju lättare att vingla omkring bland argumenten om man inte förhåller sig på något systematiskt sätt till tillgänglig empiri.

Slutligen tar Rothstein på sig fjäderbusken avsedd för särskilt högtidliga tillfällen och uttalar:

Tilläggas skall att jag personligen anser att den förda politiken var rätt och att landet på sikt kommer att gynnas ekonomiskt och även på andra sätt av den omfattande invandringen, även om integrationsproblemen nu är många och svåra.

Politiken var alltså ändå rätt? Enbart därför att på sikt skulle en vinst uppstå? Vad skulle de andra sätten vara? Varför får vi ingen redogörelse för dem?

Politiken var alltså rätt trots att den innebar ett under många år bestående demokratiskt underskott, vilket etablerade partier ännu lider av och länge fortfarande kommer att lida av… Och trots att den därmed använda strategin ”att stämpla huvuddelen av de som röstat på SD som moraliskt lågtstående människor inte har fungerat”…

Vad har varit rätt? Det moraliska poserandet som han själv ger exempel på när han högtidligen tar på sig sin fjäderbuske?

Skrock och skrymt breder ut sig. Och en framträdande vetenskapsman gör sitt bästa för att bereda vägen för okunskapen.