Igår och i förrgår skrev jag om svenska särdrag, först vår beskedlighet, sammanhållning och ovilja att ta konflikter vilket gör att vår historia är så mycket mindre blodig än andra länders, sedan den märkliga självständighet mot starka, etablerade intressen som centralmakten, till exempel kungen, ibland uppvisar vilket, i kombination med folkets foglighet, kan göra maktutövningen snabb och effektiv. Mitt exempel på hur bra det kan gå på det viset var den motsvarighet till franska revolutionen som Gustav III genomförde utan att någon förlorade livet utom han själv och hans mördare.

Idag ska jag beskriva hur just dessa två särdrag också kan leda landet alldeles fel. Ett lydigt folk som räds konflikter i förening med en härskarmakt som inte alltid behöver förankra sina ambitioner i folkdjupet och bland de etablerade intressena har vid åtminstone två tillfällen i relativ närtid gjort att Sverige internationellt framstått först som ett slags stormakt och heroiskt föredöme, och sedan, när härskarmaktens vision visar sig sakna inte bara förankring utan också verklighetsanknytning, som avskräckande exempel som andra länder aktar sig för att efterlikna.

Mellan år 1700, när Karl XII som artonåring väckte världens beundran genom sin lysande seger mot en femfaldigt överlägsen ryss vid Narva, och år 1718, när ett skott vid Fredrikshalds fästning ändade kungens liv, inträffade just detta. Att kungen var en beundransvärd hjälte visste alla. Voltaire skrev en bok om honom och förklarade honom för ”den märkvärdigaste man som någonsin levat på jorden”. Men vad Karl XII egentligen hade för planer och vad hans militära projekt egentligen skulle leda till visste ingen. Europa väntade andäktigt. Boken Le grand Dictionnaire Historique kom ut i Paris mitt under kungens fälttåg i Europa och förklarade att Karl XII håller ”Europa i spänning”. När han år 1707 började marschera österut, mot nederlaget vid Poltava två år senare, kände inte ens hans egna generaler hans avsikter.

Vad höll han då på med? I sju år vandrade hans arméer fram och tillbaka i Polen och Tyskland. En del stora och framgångsrika bataljer, som eldade omvärldens sinnen, utkämpades. Men för det mesta handlade det om att försörja den karolinska armén. Frans G. Bengtsson beskriver kungens belägenhet så här:

Som härens husfader hade han ett hushåll av trettiotusen munnar att tänka på, bortsett från byxor och skor och annat, och hemifrån kunde föga av allt detta nödtorft tagas. Hans här marscherade, som alla härar, på sin buk, och på en buk åt vilken själva marschen måste bringa näring. Polen var ur denna synpunkt en idealisk krigsskådeplats: där kunde man alltid, med de delar av armén som inte hade något brådskande för sig, äta sig fram från frodig by till frodig by, lämna dem bakom sig som utspottade skal och ha en trygg förvissning att det alltjämt fanns tillräckligt antal oätna kvar.

Det som för omvärlden framstod som ett ädelt och beundransvärt projekt handlade egentligen bara om att livnära krigsapparaten. Men inte ens detta klarade det lilla landet i Europas norra utmarker när tiden led och kungens krigslycka vände. Ett sammanbrott följde vilket man borde ha kunnat räkna ut från början.

Ett annat exempel på hur en självmedveten svensk centralmakt utan att särskilt noga fråga folket och det civila samhället kan hitta på ett eget, storslaget projekt är politikerväldets ambition att etablera Sverige som en ”humanitär stormakt”. Parallellen med Karl XII:s stormaktsambitioner är uppenbar. Parallellen mellan den karolinska armén och vår tids välfärdsorganisation är kanske ännu tydligare. Båda apparaterna inrättades för att göra något stort och ädelt men när flosklerna och de intellektuella dimmorna skingras så ser man att deras syfte är deras egen försörjning.

Syftet med kriget var att bereda uppehälle åt krigsmakten. Syftet med omhändertagandet av förment svaga människor är att bereda utkomst åt dem som har till uppgift att omhänderta svaga människor. Av detta förstår man att dessa omhändertagare har ett personligt ekonomiskt intresse av att det finns tillräckligt med svaga människor och att, om sådana saknas i erforderlig mängd, importera nya hjälpbehövande.