Med förödande resultat för Sverige pågår det politiska livet i sandlådan år ut och år in. På likartat sätt förhåller sig våra sju riksdagspartier när det gäller vår tids ödesfråga – migrationen. De fortsätter sin vuxenmobbning av Sverigedemokraterna så länge som det bara är möjligt. Att inte ta i SD med tång är viktigare än att med gemensamma ansträngningar försöka rädda landet från det migrationskaos som bara kommer att accelerera de kommande åren, om inte något radikalt inträffar. Nyligen sade Ulf Kristersson i SVT:s partiledarutfrågning att det är uteslutet att vare sig förhandla eller samregera med Åkessons parti.

Samtidigt framhöll moderaternas partiledare att årets 23 000 asylsökande är för mycket. Men inte ett ord från honom om att vi totalt sett (inklusive asyl, anhöriga, utomeuropeisk arbetskraft och en mindre grupp gäststudenter) kommer att bevilja över 130 000 uppehållstillstånd i år om nuvarande takt håller i sig. Nästan så många uppehållstillstånd har Sverige beviljat i snitt per år under 2010-talet och det är sex gånger mer än vad som skedde under 1980-talet. Ingenting tyder på att den takten kommer att minskas.

Om Ulf hade kastat sin hink och spade och om den bedrägliga journalistkåren hade läst Migrationsverkets senaste prognos från i slutet av juli i år  och inte bara återgett verkets pressmeddelande, hade de kanske förstått att läget för vårt land är mycket allvarligare än vad som framkommer i public services partiledarutfrågningar och i media i övrigt. Där, liksom hos ansvariga politiker och i Migrationsverkets ledning, vill man ge sken av att invandringen till Sverige är under kontroll. Just när jag skriver detta hör jag programledarna i SVT:s utfrågning av Jimmie Åkesson påstå att inflödet av migranter till Sverige har ”stramats åt”. Så kan man bara säga om man inte klarar av eller är ovillig att ta ett helhetsgrepp, utan istället tar saker ur sitt sammanhang och endast berör den tillfälliga minskning av asylsökande som sker just nu. Att detta inte stämmer i ett större och längre perspektiv, har jag tidigare skrivit om här

Enligt Migrationsverket antas Sverige bevilja 126 000 uppehållstillstånd från asylsökande fram till och med 2021. Nästan en halv miljon anhöriga och arbetssökande utanför EU/EES (det senare är en blandad grupp vad gäller kompetens, men där drygt en tredjedel är bärplockare och liknande) kommer också att söka sig hit under denna tidsperiod, inklusive förlängning av tillfälliga uppehållstillstånd. Två tredjedelar av inkommande ansökningar om anknytning har beviljats under första halvåret i år enligt intern statistik som verket har låtit mig ta del av.

Regeringen hävdar att vi har anpassat oss till något som de kallar för ”EU:s miniminivå”. Det stämmer i alla fall inte vad gäller utfallet. I förra veckan kom full redovisning från de övriga nordiska ländernas migrationsverk vad gäller beviljade uppehållstillstånd fram till och med sista juli. Där kan man utläsa att skillnaden i andel asylmottagande mellan Sverige och våra grannländer har ökat jämfört med 2017. Hittills i år har Sverige har beslutat att fyra gånger så många asylsökande ska få stanna som vad Norge, Danmark, och Finland har gjort tillsammans. Siffrorna för beviljade uppehållstillstånd för asyl talar sitt tydliga språk i diagrammet nedan:

Skulle vi i förhållande till vår folkmängd ligga på samma nivå i asylmottagandet som våra grannländer, så skulle vi endast ha beviljat runt en femtedel av den asyl som vi har gjort. Detta påverkar naturligtvis starkt också den påföljande anhöriginvandringen. Under sådana omständigheter vore Sverige ett helt annat land än vad vi är idag! Jag tänker på det eftersom jag snart ska delta i ett seminarium som det danska Tryckfrihetssällskapet har arrangerat där frågan lyder ”Är Sverige förlorat?”. En fråga som knappast ställs i den svenska offentliga debatten.

Ett liknande spörsmål, som jag ständigt har återkommit till under de tio år som jag har skrivit om detta, är: Varför vägrar media och de politiska partierna att ta reda på och (om de vet hur det förhåller sig) diskutera dessa extrema volymer? De berättar inte om den efterföljande anhöriginvandringens omfattning, som för den delen inte heller är fullständigt relevant redovisad av Migrationsverket. Frågan har blivit särskilt aktuell efter det dramatiska inflöde som tillkom andra halvåret 2015. Vissa år kan antalet beviljade uppehållstillstånd för asylsökande vara lika många eller till och med överstiga antalet asylansökningar. Så kan det bli eftersom många ärenden ligger i pipeline och eftersom allt fler överklaganden ska avgöras i migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen, vilket exempelvis är fallet i år. Fram till och med 2021 prognostiserar Migrationsverket att sammanlagt 120 000 ärenden ska komma att avgöras i dessa instanser.

Men etablissemanget av politiker, media och myndighetschefer fortsätter att mörklägga den invasion som bara rullar på. Fortfarande är de inte vuxna nog att kunna tala klarspråk, utan på ren reflex hemfaller de till sin SD-mobbning och sin ideologiska värdegrundsretorik, där kartan är viktigare än terrängen. Detta får pågå år efter år utan att ett ärligt offentligt samtal om vart vårt land tar vägen blir möjligt, utan att gemensamma ansträngningar sker för att försöka att lösa denna ”utmaning”. Det är ingenting annat än en skam, ett svek mot vårt land och mot kommande generationer.