För det mesta tänker jag inte på hur väl allt fungerar. Det är egentligen ett mirakel. Jag menar på allvar. Miljontals människor över hela jorden har organiserat sig för att göra livet uthärdligt och till och med behagligt för just mig.

Till exempel åt jag denna morgon en frukost som bestod av en kopp te och två mackor. Någon har utan att jag ansträngt mig det minsta lett in rinnande vatten till teet i min bostad. Andra har tillverkat och marknadsfört en elektrisk vattenkokare. En massa människor som jag aldrig träffat ser till att det kommer in elektricitet i huset. Hur många människor har varit inblandade i den process som lett till att jag har en tepåse av märket Twinings på en hylla i köket? Några driftiga personer i Malmö har bildat ett företag som heter Nordic Sugar AB i syfte att se till att jag har en sockerbit att lägga i teet. Ett finskt bolag som heter Fazer har utvecklat en brödsort som kallas Aktivt Flerkorn just för min smak och ett annat finskt bolag som heter Kotivara tillverkar en pepparsalami som passar mig utmärkt. Kanske träffas Fazer och Kotivara på någon lunchrestaurang i Helsingfors för att diskutera hur de bäst med gemensamma krafter kan tillfredsställa min frukostsmak, men jag tror inte att det är så det går till.

Till frukosten läser jag två tidningar, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Jag tänker nästan aldrig på vilken jätteapparat som mobiliseras för att jag ska kunna göra det. Det börjar med att svenska skogsbönder odlar träd som genom en oerhört komplicerad process som omfattar tusentals människor förvandlas till tidningspapper. Massafabriker, lastbilar, tryckpressar! Med vilken precision samverkar inte allt detta bara för min skull. Och så ett tidningsbud på sluttampen. Då har jag ändå inte med ett ord nämnt hela den människomassa som anstränger sig efter förmåga – men tyvärr inte alltid lyckas – för att jag ska ha något intressant att läsa.

Det slutar inte med frukosten utan det håller på hela dagen, hela veckan, hela månaden. Det är som om hela världen hade inrättat sig för ett enda syfte, nämligen att uppfylla just mina behov.

Vad behöver jag då göra för att bli delaktig i denna yppighet och själv slippa odla te och tallar, slippa producera elektricitet, slippa hämta vatten i en brunn, inte behöva sy mina kläder och tillverka mina skor? Det är inte mycket. Kanske jobbar jag åtta timmar om dagen fem dagar i veckan som spärrvakt i tunnelbanan, kanske sitter jag motsvarande tid på ett kontor och pular med excelark eller funderar över lagparagrafer. Håll med om att man erbjuds ett lättförtjänt liv i den här världen! Det krävs inte mycket ansträngning för att ta del av de fördelar som resten av mänskligheten organiserar sig för att tillhandahålla.

Det märkligaste av allt är att detta enorma maskineri går av sig själv. Det finns ingen plan, det är ingen välvillig konspiration som orsakar detta. Jag har hört alla teorier om att det är utbud, efterfrågan, äganderätt, marknader, entreprenörskap och fossila bränslen som ligger bakom, men jag tycker ändå att det är ett underverk, detta att mänskligheten varje dag lyckas åstadkomma ett så välbehagligt tillstånd för envar, mig i det här fallet.

Men en sak bekymrar mig. Det är att människan, i stället för att gripas av förundran och tacksamhet över detta välgörande helautomatiska skeende, har fått för sig att hon genom politiska beslut ska kunna förbättra miraklet med hjälp av åtgärder, reformer, skatter och förbud.

Jag tror att man ska vara väldigt försiktig med sådant. Att peta i det självgående, välsignelsebringande systemet är att djävlas med det. Risken är att det slår tillbaka. Nästan alla politiska åtgärder skapar lika många problem som de löser som sedan i sin tur måste hanteras genom nya åtgärder. Om man funderar på vad de politiska partierna lovar inför valet så visar det sig nästan bara handla om att rätta till problem som är resultatet av tidigare politiska åtgärder.

Skolan och migrationen är kanske de tydligaste exemplen på problem som uppstått på grund av politiska ingrepp. Om staten inte med bidrag och särskilt vänligt bemötande hade välkomnat migranterna så hade de migrationsrelaterade problemen varit långt mindre betungande eller till och med obefintliga. Om de en gång i tiden kompetenta lärarna hade fått sköta undervisningen utan politiskt korrekta ingrepp från beskäftiga myndigheter så behövde kräftgången i Pisa-ligan inte ha inträffat. All politik handlar om att styra på något annat sätt. I många fall vore det bättre om den inte styrde alls.