För ett halvår sedan publicerade jag en fingerad intervju med dåvarande rikspolischefen Dan Eliasson där jag framställde honom som motsatsen till det PK-istiska mähä som den allmänna opinionen tycks vilja göra honom till, nämligen i stället som en luttrad och lite cynisk makthavare som sa, ungefär, att vi får grilla korv med buset eftersom den svenska opinionen inte tål det kalla stål som skulle behövas.

Kallt stål betyder i det här fallet exempelvis att polisen använder mer våld varvid det är oundvikligt att polisen dödar fler människor. Sverige ligger enligt min bedömning kanske 25 år efter Rio de Janeiro i eskalerat våld i utanförskapsområden och no go-zoner. Allt som sker hos oss verkar ha skett där för några decennier sedan.

I en annan text jämförde jag hur många som dödas av poliser i Sverige, Brasilien och, för att få lite balans, USA. Här är de sammanfattande slutsatserna:

I USA dödade polisen 963 personer år 2016. Det skulle motsvara ungefär 30 personer i Sverige. I Rio de Janeiro är motsvarande siffra 700 omräknat efter svenska förhållanden. Den verkliga siffran för Sverige har i några årtionden legat på en polisdödad person per år.

Men nu har det kommit mer statistik. Sedan snart trettio år sedan redovisar polisen hur många människor som dödats av polisen per år. Det verkar se ut så här (se exempelvis ):

1990 – 1999: sju dödade, således mindre än en per år
2000 – 2009: nio dödade, således mer, men dito
2010 – nu: 20 dödade varav sex stycken första halvåret 2018

Om man extrapolerar lite ansvarslöst får man intrycket att vi snabbt närmar oss USAs nivå fast med skillnaden att USA länge legat där ganska stabilt medan Sverige skjuter i höjden med raketfart. Kanske närmar vi oss Rio de Janeiro.

(Utvikning: Just detta är min djupa oro. Sverige är inte längre, som USA, ett stabilt rättssamhälle, utan snarare ett impulsstyrt, lite virrande irrationellt, land utan den stabilitet som en stark medelklass kan åstadkomma. I det avseendet är vi mer lika Brasilien. Brasilien har aldrig haft en ansvarstagande medelklass medan vår har abdikerat.)

Så vad kommer då att hända i Sverige om vi antar att antalet av polisen dödade personer inte är en tillfällighet utan ett tecken på en mer djupgående förändring?

Det officiella hoppet är att de onda trenderna ska vändas genom att välfärdsstatens insatser mot utanförskap, kriminalitet, asocialitet, skolproblem och växande psykisk ohälsa och andra bekymmer plötsligt, efter decenniers misslyckanden, ska visa sig fungera. Det går att tänka ehuru sannolikheten för mig framstår som obetydlig.

En annan, troligen lika utopisk, lösning är att det ska komma någon sorts Augusto Pinochet, Chiles obevekliga våldsdiktator under många år, och rätta till situationen och återställa Sverige till vad det var för några decennier sedan (varvid det naturligtvis dör många civila). Vi ska inte skratta för mycket åt perspektivet, för Pinochet lyckades faktiskt även om han hatades av en hel värld, i varje fall utanför Chile. Men något motsvarande är inte troligt i Sverige. Eller kan en paneuropeisk pinochetliknande rörelse under inspiration av Viktor Orbán av typ Alternativ für Deutschland uppstå? Inte särskilt sannolikt.

Så vad återstår? Jag tror ett gradvis förfall. Vi blir alltmer som Brasilien. Det går att leva där också. Folk gör det. Men det är ganska långt från 1960-talets trygga svenska välfärdssamhälle som vi – även jag fram till ganska nyligen – trodde var historiens eviga framgång och slutpunkt.