Vilka var grunderna för de vidunderliga ekonomiska framsteg som under största delen av 1800- och 1900-talen lyfte Sverige och andra länder i västerlandet? Vi pratar inte så mycket om det, vilket troligen är olyckligt, för annars hade vi kunnat jämföra med hur vi nu försöker driva framsteget vidare.

De gamla framgångarna, och nu begränsar jag mig till att betrakta Sverige, byggde möjligtvis på historiska tillfälligheter som inte kan reproduceras. Historien hade fostrat en fördelaktig mentalitet hos svenska folket. Där fanns personliga dygder såsom flit, hederlighet och en benägenhet för ansvarstagande. Det fanns ömsesidig tillit och solidaritet. Det behövdes inte så många poliser för folk skötte sig och det behövdes inte så många affärsadvokater för ett handslag var ett handslag.  Ett antal omistliga medborgerliga skyldigheter var inplanterade redan från början.

Till detta fundament av goda värderingar, som vi inte heller pratar om, förde tidsandan ett fåtal enkla och kraftfulla idéer från den amerikanska konstitutionen och den franska revolutionen.

Den första idéen var erkännandet av folket som nationens ägare och drivande kraft. Nationen var inte till för att förverkliga kungens eller aristokratins nycker. Nationen – en ny grej, det med – var till för att ge folket rättigheter så att folket av egen kraft kunde skapa sin egen lycka. Att denna mekanism med tiden skulle få en så revolutionerande inverkan på samhällslivet hade kanske ingen förutsett, men när det kom var det bara att tacka och ta emot.

Jag tror att man kan skala ned de nyanlända rättigheterna och skyldigheterna till tre stycken. För det första kom yttrandefriheten med det vetenskapliga, empiriskt grundade tänkandet i släptåg. Folket fick tycka vad det ville oavsett överhetens avståndstagande. Folket kunde läsa, mäta, tänka och experimentera på egen hand för att utfinna tillvarons natur utan att prästerna hade rätt att lägga sig i.

Om den första rättigheten var tankens och ordet frihet så var den andra rättigheten handlingens frihet. Näringsfrihet infördes. När folket hade kommit på en bra idé som kunde omvandlas till en säljbar produkt hade folket rätt att på eget bevåg och utan att fråga om lov börja tillverka denna innovation för att se om någon ville köpa. Så fick varje land sin egen kapitalistiska revolution.

Det fanns ingen plan. Det var den myllrande massan av folklig handlingskraft som skapade framgångens fyrverkeri. Staten stod egentligen bara bredvid och tittade på medan den koncentrerade sig på sina nattväktarstatsuppgifter: försvar, polis, rättsväsende, fyrväsende och lite sådant. Poängen var att staten inte tog ansvaret för utvecklingen även om den i lyckliga fall kunde ge utvecklingen hjälp på traven som när kung Karl XIV Johan tog initiativet till skapandet av svenska hushållningssällskap där man experimenterade fram god jordbruksteknik som gratis erbjöds bönderna att nyttja.

En naturlig konsekvens av denna ordning är att staten blev mycket liten. I början av 1900-talet motsvarande staten andel av bruttonationalprodukten mycket mindre än tio procent.

Den tredje rättigheten, eller snarare skyldigheten, var att medborgaren fick skylla sig själv. Företagaren sätter sin innovation på marknaden och projektet misslyckas. Ingen vill köpa. Det blir konkurs, förnedring och kanske självmord. Poängen var att de misslyckanden som systemet genererade bara drabbade kortvarigt och lokal och därför inte systemkritiskt.

På mycket kort tid har denna bevisligen fungerande samhällsmodell vänts upp och ned. Ett sätt att belägga detta är att peka på att statens andel av BNP nu ligger närmare hälften. Men detta kommer inte i närheten av mäta det statliga inflytandets art. En enda liten statlig lag, exempelvis inom miljöpolitiken, att skydda en insekt till exempel, kan orsaka det civila samhället oändliga kostnader som i nationalräkenskaperna inte uppträder som av staten kontrollerade pengar.

Den stor förändring som inträffat är att det tidigare decentraliserade beslutsfattandet i samhället till stora delar lagts under statlig kontroll. Tidigare stakades det inte ut någon kurs för den svenska ekonomins utveckling. Det fick bli vad det blev när folkets myllrande mängd drog sina egna slutsatser om sin egen livssituation och vidtog de åtgärder som föreföll kloka. Det fanns styrka i mångfald eftersom misslyckandena inte blev så farliga.

Men nu är det alltmer staten som stakar ut kursen för vårt lands utveckling. Den svenska staten gör enorma ekonomiska experiment som finansieras, inte som tidigare, med risktagarens egna pengar (eftersom de beslutande politikerna inte har några egna pengar), utan med medborgarnas pengar. Ej hellre utför staten dessa ekonomiska experiment, som de tvingar andra att finansiera, efter noggranna ekonomiska kalkyler som kan avgöra om satsningen ger pengarna tillbaka, utan på grundval av någon sorts instinktiv snarare än genomtänkt känsla för vad som är ”rätt” och i enlighet med en ”värdegrund” som bara ett litet antal medborgare egentligen tycker sig ha begripit.

Ett sådant enormt ekonomiskt experiment är den svenska skolan som efter flera tusen års mänsklig erfarenhet av hur undervisning ska gå till nu sedan några årtionden prövar ett helt annorlunda recept som inte verkar fungera. En vanlig företagare som prövat något liknande hade för länge sedan gått i konkurs utan förödande effekter för nationen som helhet. Men här finns inga bromsar. Det hämtas mer pengar från skattebetalarna för att hålla misslyckandet vid liv.

Miljö- och hållbarhetspolitiken är troligen en motsvarande osäker satsning. (Jag argumenterade nyligen att det verkar vara idéer om hållbarhet som kraftigt bidragit till att plastsäckar dödar fiskar i haven.) Tänk om dagens svenska miljöpolitik visar sig vara ett historiskt felskär. Hur mycket har politiken då inte i onödan satsat av medborgarnas pengar?

Det svenska välkomnandet av migranter är ett annat jätteprojekt som först antogs skulle vara ekonomiskt gynnsamt för Sverige men som numera snarare ser ut som en kvarnsten om halsen på välfärdsstaten.

Genuspolitiken hade aldrig etablerats som ett intressant projekt i en företagares hjärna. Om man rotar bland de övriga insatser varmed staten i praktiken utstakar Sveriges framtid så upptäcker man motsvarande. Troligen är det ett talande faktum att den svenska industriens satsningar i riskprojekt – investeringar – under 2018 beräknas uppgå till strax över 70 miljarder kronor. Det råkar vara ungefär lika mycket som svenska staten årligen satsar i vardera riskprojektet Migrationsverket och riskprojektet Arbetsförmedlingen och riskprojektet kamp mot psykisk ohälsa. Om industrins risksatsningar slog helt fel ut vore det en katastrof. Om statens risksatsningar slår fel ut, vilket de till stor del verkar göra, lever vi då i en katastrof?

Men det verkar ju lufsa på trots allt, säger du sangviniskt, så statens lättsinnighet kanske inte spelar någon roll. Det är tänkbart, svarar jag. Jag är bara rädd för att verkligheten ska tränga sig på och anställa räfst och rättarting. Det blir obehagligt för alla, inte bara för de skyldiga.

Vem är de skyldiga förresten? Politikerna säger du kanske. Jag håller med men är också benägen att lägga skulden hos oss medelklassare själva. Sverige är en demokrati.