Varifrån kommer egentligen den politiska korrektheten? Vad har den för ideologisk och filosofisk bakgrund? Det finns olika bud på detta, särskilt postmodernismen och kulturmarxismen. Jag ska argumentera för att båda är överdrivna i debatten, och att en tredje riktning kommit under radarn trots att den tagit ett järngrepp kring den högre utbildningen i samhällsvetenskapliga ämnen och lierat sig med PK:s hjärta, identitetspolitiken. Varför är detta viktigt? Jo, det är alltid av yttersta vikt att lära känna sin motståndare, det sade redan Sun Tzu, strategins klassiska mästare.

Postmodernism och kulturmarxism

Ofta sägs inspirationen till PK vara postmodernismen, närmast i skepnad av den franske filosofen Jaques Derrida. Det är till exempel den superkände kanadensiske psykologen och tv-personligheten Jordan Petersons uppfattning. Han betecknar Derrida som den farligaste samtida filosofen. Jag tror inte att det stämmer. Jag undrar hur många PK-ister (eller anti-PK-ister) som har läst den inte helt lättgenomtränglige monsieur D. Det han är mest känd för är förmodligen parollen ”det finns inget utanför texten”, vilket uppenbarligen är ett helsnurrigt påstående (om jag äter en räkmacka, så är det förhoppningsvis inte en bit text jag inmundigar utan en god bit mat). Ändå kom groupies på universiteten att upprepa detta som ett mantra under ett par decennier. Det ansågs nytt, innovativt och tjusigt att påstå någonting som så totalt stred mot sunda förnuftet. Att det var så uppenbart överdramatiserande minskade inte nyhetsvärdet.

Senare ändrade sig Derrida under kritik och sa att han inte hade sagt det han hade sagt, eller i vart fall inte menat det han sagt; med ”text” hade han inte menat text och med ”utanför” inte utanför, eller hur det nu var. Jag har i vart fall svårt att se vad dessa snåriga, verklighetsfrämmande filosofiska irrgångar skulle ha med PK-ismen att göra. Postmodernismen har, med rätta tror jag, kritiserats inte för att vara en vänsterriktning, eller politisk riktning överhuvudtaget, utan för att vara en ansvarslös, apolitisk lek med begrepp. På sin ålders höst ändrade för övrigt Derrida inriktning till att syssla med religion.

En annan kandidat som brukar framföras och ofta klumpas ihop med postmodernisterna är Frankfurtskolan, ofta identifierad som ”kulturmarxism”, och närmast representerad av den tyske filosofen Jürgen Habermas. Då ska man komma ihåg att Habermas sågar postmodernisterna jäms med fotknölarna, och kallar dem för ”pomos”. Och det är ingen tillfällighet, Habermas är en tyskt grundlig filosof som bygger upp stora tunga system à la Kant, Hegel eller Marx. Skillnaden mot den prillige, fransk-retoriskt hypade Derrida kunde inte vara större.

Ligger då Habermas bakom PK-ismen? Nja, möjligen väldigt generellt eftersom han är allmänt samhällskritisk, och är kulturmarxistisk i den bemärkelsen att han vill besegra motståndaren – den etablerade makten och dess föreställningar – inte på det ekonomiska planet som traditionella marxister ville, utan på det ideologiska och kulturella planet.
Men Habermas kritik av ”systemvärldens kolonisering av livsvärlden”, det vill säga att övergripande system och institutioner mer och mer tränger in i och ockuperar den enskilda människans liv, är verkligen inte PK, tvärtom. Inte heller hans teori om harmoniskt ”kommunikativt handlande”, där man i en diskussion förutsätts lyssna på varandra och inte försöka utöva makt. PK-modellen för kommunikation verkar snarast vara att försöka klubba, eller skrika, ner diskussionspartnern.

Själv tror jag att en annan, tidigare Frankfurtian har varit betydligt viktigare för PK-ismen nämligen Herbert Marcuse, som har betecknats som 68-rörelsens chefsideolog. Han drev bland annat tesen att man i stället för arbetarklassen borde satsa på olika minoriteter i samhället och deras intressen, för att förvandla världen, det vill säga det som nu brukar kallas PK:s identitetspolitik. Marcuse fick stort inflytande inom 68-rörelsen, vilken ju senare lyckats besätta ledande poster i samhället; i och med detta kunde man också realisera sina identitetspolitiska tankar.

Socialkonstruktionism

För min del tror jag att den viktigaste roten till PK är socialkonstruktionismen (i fortsättningen benämnd SK), lanserad i slutet på 1960-talet av forskarparet Berger och Luckmann. Enligt denna är verkligheten en social konstruktion: mycket av det vi ser, hör, känner, upplever är inte verkligt, utan något som vi i samspel med varandra själva skapar, eller, antydningsvis, hittar på. Hur mycket varierar mellan olika SK:are.

Den yttersta extremen är att hävda att även hela den fysiska verkligheten är en social konstruktion: det FINNS ingen verklighet. (Ett svar på detta bokstavligen verklighetsfrämmande påstående gav fysikern Alan Sokal när han uppmanade alla som hade en sådan uppfattning att hoppa ut genom fönstret i hans lägenhet på 21sta våningen, för att visa att tyngdkraften bara är en social konstruktion.)

Sen kan man begränsa sig till att hävda att den sociala verkligheten är en social konstruktion, till exempel att nationella gränser bara är ett påhitt, som en tidigare svensk statsminister påstått. Biologiskt kön är en annan social konstruktion; man kan hävda att det finns hur många kön som helst, även om den biologiska vetenskapen säger motsatsen, för den sistnämnda är ju bara … en social konstruktion. Och så vidare.

Från att ha varit en riktning i opposition har SK blivit dominerande och lärs ut på universitet och högskolor till framtida makthavare som det som gäller. Vad som helst kan avslöjas vara en social konstruktion och sen kan man muta in sitt egna lilla akademiska revir utifrån detta, skriva en rapport, uppsats eller avhandling och få kredd för det. Av någon anledning har dock, såvitt jag vet, ingen påstått att SK själv är en social konstruktion.

Men inte nog med detta. De ”avslöjanden” som SK:arna gör av att det ena eller andra i själva verket bara är en social konstruktion har en stark moralisk underton: det man avslöjar är i en eller annan mening inte bara onödigt utan dåligt och borde avskaffas. SK inom akademin ersatte, som en av dess allra främsta företrädare Kenneth Gergen beskrivit, den tidigare dominerande positivismens inriktning på Sanning med sin egen inriktning på Godhet. Positivisternas sanningar var både falska och hjärtlösa, avslöjade man i sina studier: de stod i de etablerades egenintresse. I själva verket fanns det andra och viktigare intressen, nämligen missgynnade minoriteters. Och därmed blev samhällsforskningen moraliserande och dörrarna öppnades för ett supereffektivt förbund mellan SK och kärnan i PK – identitetspolitiken. Identitetspolitiken blev den praktiska utlöparen och tillämpningen av SK. Indelningen i onda och goda fick den på köpet.

Och till sist då den svårplacerade Foucault (som jag inte räknar till vare sig postmodernisterna eller kulturmarxismen, men som har vissa tangeringspunkter med SK). Han var specialist på att demonstrera att det mesta som västerlandet varit stolt över, i själva verket hade dolda, skamliga och maktinriktade rötter. En annan och liknande foucauldiansk sträng var att kunskap alltid är förknippad med makt, och således aldrig är oskyldig. Här har vi alltså en grund till och en legitimering för det så aktuella europeiska självhatet.

Jag menar alltså att postmodernismens, särskilt Derridas, inflytande på PK-ismen varit svagt eller obefintligt, och att Habermas påverkan varit väldigt överskattat. Den viktigaste faktorn är nog socialkonstruktionismen, som varit tämligen förödande. Sen har vi Marcuses gamla idéer om att revolutionera minoriteterna i samhället, och hans inflytande via 68:orna på den nutida identitetspolitiken. Foucaults kritik av det västerländska förnuftet har varit ett inslag i bakgrunden till den västerländska politiska korrektheten.

Kaj Sköldberg är f.d. professor i organisation och ledning. Han har också arbetat på bland annat SIPRI, Stockholm Peace Research Institute. Hans intressen inkluderar förutom organisationsfrågor också sociologi och statsvetenskap samt allmän filosofi och vetenskapsfilosofi.