I slutet på 20-talet började min far arbeta som rörmokare i Västerbotten. Han beskrev kundernas reaktion när han och hans yrkesbröder installerat centralvärme i något gammalt timmerhus på landsbygden. Husfolket uttryckte häpnad, förundran och lättnad. Slut på det mesta av det gamla slitet med ved och eldning – som ändå aldrig kunde hålla stugan riktigt varm. Naturligtvis kände han själv tillfredställelse över att hans arbete uppskattades.

Den lyckan har jag sällan fått uppleva under mitt yrkesliv. Jag har arbetat inom olika delar av tjänstesektorn, först inom offentlig sektor och sedan inom fackliga centralorganisationer. I båda områdena var kunden näst intill osynlig. Det sista kvartsseklet var jag däremot ständigt i nära kontakt med kunderna till Sifo, där jag arbetade. Inte mötte jag någon uttalad glädje precis. I bland kom jag också med ett icke önskat resultat, men ändå framgick det oftast att arbetet var viktigt för kunden.

Både min far och jag arbetade under år då svensk ekonomi oftast uppvisade stor stabilitet. Industrin och de gamla storföretagen var dominerande. På sjuttiotalet utformades de regler som kom att kallas för Las – lagen om anställningsskydd, antagen 1982. Dess regler om sist in – först ut passade denna stabila miljö väl.

Nu har vi en helt annan ekonomi. Tjänstesektorn blir alltmer dominerande. Den, men också små- men även storföretagen inom industrin, präglas allt mer av de mycket rörliga marknaderna och den snabbt föränderliga tekniken. Det har sitt pris.

Löfven blev utskrattad när han i en TV-debatt påtalade att Las eller snarare frånvaron av denna, är en del av förklaringen till de ökande sexualbrotten. Men han har ju rätt! Ju osäkrare en människa är om att få behålla sitt jobb, desto villigare är hon att underkasta sig oförrätter av olika slag – också sexuella trakasserier, för att få behålla sin försörjning. (Annars kanske Löfvens rädsla för och oförmåga att diskutera invandringen förklarar det mesta av hans inlägg…)

Denna lag, Las, har fått allt mindre betydelse. Det sker trots att den behövs mer än tidigare för att skydda den enskilde, i ett allt rörligare och rörigare arbetsliv. Men nu kostar den för mycket. Det lilla tjänsteföretaget är beroende av att ständigt ha rätt kompetens. Tycker ägaren eller ledningen att de behöver nya medarbetare med andra färdigheter än de gamla – då måste de gamla gå. Att följa Las regler skulle kunna vara döden för företaget – och göra alla anställda arbetslösa. (Lagen om undantag för två anställda ger småföretagen en viss möjlighet till anpassning. Nu finns förslag om att utvidga detta antal.)

Offentlig sektor måste tillämpa Las och för att runda lagen använder man därför ofta tillfälliga anställningsformer som inte innefattas av Las. Och är det äldre medarbetare man vill bli av med, då mobbas de ut. Arbetsmiljön är permanent sämre i offentlig än i privat sektor.

Också andra sätt att anpassa anställningsavtalen till en rörligare ekonomi har tvingat sig fram: anställningar via bemanningsföretag, projektanställningar, vikariat och mer eller mindre påtvingat F-skattande används också. Även detta påverkar naturligtvis den anställde och gör denne mer utsatt också för otillbörlig påverkan och utnyttjande.

Alla vet att det förhåller sig på detta sätt – inte minst invandrare och ungdomar som i störst utsträckning får ta på sig bördan av denna nya rörlighet och dess krav. Men inom massmedia låtsas man att man inte vet att det också gäller den egna verksamheten.

Vissa delar av massmedia, som de traditionella, större papperstidningarna, styrs väl till viss del fortfarande av Las regler (eller kollektivavtalets bättre regler). Men mycket av texterna görs av inhyrda frilansare. De befolkar i stor utsträckning kultursidorna.

Till större delen utförs alltså arbetet inom kulturredaktionerna och andra delar av massmedia av människor, som ständigt får slåss för sina möjligheter att publicera sig – utan att någonsin få se en kund, annat än som en anonym kommentar någonstans på nätet (de flesta tidningar har ju avskaffat sina kommentarsfält, om de nu haft något). De är alltså utelämnade på nåd och onåd åt en redaktörs, en beställares, godtycke.

Denne beställare uppträder i kundens ställe och själv är han lika rädd om sitt jobb, sin försörjning. Ingen har kontakt med slutkunden – annat som en ständig nedgång i upplagesiffrorna. Traditionella massmedia mår dåligt, pressade av sviktande ekonomi.

Resultatet blir en nästan panisk rädsla för andras opinion. Ingen vill sticka ut och bli måltavla.
De stora tidningarna och radio och TV uppträder som ett fotbollslag före avspark. De står i en stor klunga vända inåt, mot varandra med armarna om varandras axlar. Men de börjar aldrig spela. I denna miljö och för denna miljö skall texter skrivas av, som det heter, självständigt skapande människor.

Plötsligt händer något. Metoo-kampanjen tar sig över Atlanten och det bildas olika halleluja-körer. Massmedia hakar på, understödjer och underblåser. Av de skäl som här beskrivs vågar nästan ingen vara kritisk eller ens ifrågasättande – och de få som är det hudflängs.

Representanter för etablerade media förklarar sig ha gjort ett gott jobb och är nöjda med sin insats. Och visst, för stunden fick de uppskattning men alltmer ses nu deras brist på kritisk granskning som ytterligare ett tecken på deras feghet och konformism.

Frånvaron av Las och tillkomsten av nya anställningsformer, liksom övergången till en rörligare tjänsteekonom, är alltså viktiga skäl till PK-ismens dominans. Alla försöker skydda sig genom att inte sticka ut, genom att hålla sin stämma i kören. Det finns andra skäl, förstås. En viktig förklaring till etablerade mediers feghet är deras medarbetares bristande bildning och undermåliga utbildning. Varje människa som kan läsa och behärskar de fyra enkla räknesätten borde ju ha förstått, att den så kallade Sandvikenrapporten var glättad bortom varje realistisk möjlighet till sann verklighetsbeskrivning. Men det gjorde inte DN:s medarbetare. Och var det så att de förstod men ändå publicerade, därför att det gynnade deras agenda, borde de ha insett att också andra skulle se rapportens undermålighet.

Denna miljö befolkad av ängsliga människor, osäkra om sitt eget och sina texters värde, utlämnade åt lika rädda chefer, skyddar sig alltså genom sin konformism. De ser därför varje avvikare som ett hot. Tänk om någon lyssnar på avvikaren! Det skulle ju drabba dem!

Jämför deras situation med min pappas, hantverkaren eller med alla andra hantverkare, till exempel en kirurg. Kirurgen som reparerade min frus fot, efter att hon skadat den genom för intensivt dansande, var mycket nöjd ned sitt jobb, och min fru förklarade sig vara mycket tacksam. Hantverkarna ser alltså resultatet av sitt arbete och de ser kundens reaktion. Deras trygghet är mycket större än den som erbjuds de anställda i organisationer, där bara chefen värderar den enskilde medarbetaren.

Nu är det en ny tid för massmedia. På nätet finns redan och skapas ständigt nya alternativ till de traditionella. De nya arbetar med mycket lägre kostnader och kan därför inrikta sig mot smalare segment – mot avgränsade målgrupper. Det uppstår lätt en tät relation mellan läsare och skribenter. Av detta följer större lojalitet mellan sändare och mottagare. Och man behöver inte vara rädd för någon diffus allmän opinion.

Tidningen är död! Leve tidningarna!