I morgonslummern kommer drömmarna man kan minnas och parar man uppmärksamhet med lite kreativitet så kan det bli en drömtydning till klarsyn. En morgon 1983 på hotell Monomatapa i central Harare i Zimbabwe hade jag en sådan upplevelse. Jag var där som biståndsarbetare för att standardisera deras kommuner genom att införa det svenska sättet att förvalta kommuner. Vi hade kört fast. Den utredningsgrupp jag ledde på kommundepartementet förstod inte vårt sätt att se på en kommun och vi pratade förbi varandra.

Jag hade i drömmen gått med vykorten till postkontoret och noterat att tjänstemannen i luckan klistrade på frimärken motsvarande afrikaportot. Jag påpekade detta och fick till svar; ”No problem, sir, Sweden is a friendly place next to Zimbabwe.” Jag protesterade men han försäkrade att korten skulle komma fram till Sverige. Det gjorde de också.

Nu drömde jag att Sverige var en trevlig ”plats”. Sverige var inget land utan en plats för den vänlige svarte mannen i luckan. Den förmiddagen gick jag till Zimbabwes kartverk och hämtade kartor över Zimbabwe och gick tillbaka till min utredningsgrupp på kommundepartementet. De flesta av dem hade aldrig sett kartor. Timmarna gick och de hittade Harare, Zambesifloden, vägar och byar. De lärde sig karttecknen. Men det var jobbigt. Det rumsliga synsättet var inte deras grej.

Så pekade jag ut Zimbabwes landgräns och sa att detta var landet Zimbabwe, att det avgränsade Zimbabwe mot övriga länder i Afrika. Det noterades men inte mer. Lite förvånad men stärkt i min uppfattning att jag var på rätt väg satte jag ner fingret på måfå på kartan och frågade i vilken kommun jag var.

Det tog lite tid för dem att läsa in sig men så tittade de upp och svarade ”Det finns ingen kommun där för det bor ingen där”. De måste ha sett min oförställda förvåning för de tillade snabbt ”Hade det bott någon på den platsen så hade vi vetat vilken kommun det var”. ”Men då kan den platsen bli en annan kommun om de som bor där flyttar ut och några andra flyttar in”, var min nästa fråga och på det fick jag stora leenden och ett tydligt svar från dem: ”Yes, sir!”.
I Sverige är kommuner avgränsade landområden där personer med många olika etniska identiteter bor. I klankulturer däremot uppfattas kommuner som nätverk av platser där folk med samma etniska identitet bor. Vi förstod varandras synsätt och frågan var nu om de skulle anamma det svenska sättet att uppfatta en kommun eller behålla sitt eget. De skulle behålla sitt eget och kartorna rullades ihop. Man accepterade inte vårt sätt att se, ty i klankulturer kan man inte äga mark utan det är en resurs hövdingarna samråder om och fördelar.

Jag tänker på detta när svensk polis kommer ut till våra utanförskapsområden och möter ”grabbarna”, som är klanernas lokalpolis för sina platser och möts av beskedet att ”Detta är inte Sverige!”.

När en svensk polis mött detta besked tillräckligt många gånger falnar lusten för yrket. Han säger upp sig och tar andra jobb. Konkurrensen från klansamhällen måste nämligen mötas med rättssystem med effektivare sanktioner än de svenska. Med politiker, som inte vill begripa och med media som inte vill informera om hur det förhåller sig så tar polisen andra jobb. Det är bekvämast för de ansvariga att titta bort, som de vanligtvis gör nu för tiden.

I Ryssland sitter Putin och betraktar hur vi agerar i Sverige. Han kan konstatera att om han i ett lämpligt läge tar Gotland så kommer Sverige sannolikt inte att agera. Vi kommer att knorra lite och sedan titta bort.

Viljan att försvara svensk mark och svensk kultur är inte stor. Det framgår av att folk från invasiva kulturer tillåts flytta in och ta över bostadsområden som klanplatser.

Hans Jensevik är pensionär. Han har varit VD och delägare i Svensk Kommunrating, storstadsutredare, administrativ biståndsarbetare i Afrika och kommunekonom och ekonomichef i Uppsala kommun. Lärare i Nationalekonomi, Göteborgs Universitet och forskarassistent på stadsbyggnad, CTH.