Den 31 maj 2014 publicerade Dagens Nyheter en artikel som ska ha varit baserad på en studie av revisionsbolaget PWC där det förklarades att Sandvikens kommun tjänade mer än en halv miljard kronor på migrationen det undersökta året 2012. Det blev ganska snart uppenbart, bland annat genom Tino Sanandajis undersökningar, att detta var fejk news. Migration var inte alls någon god affär för Sandvikens kommun.

Fyra år senare, den 10 juni 2018, gör Dagens Nyheter en mea culpa över fem sidor. Rakt och hederligt förklarar tidningen att den hade fel för fyra år sedan. Den ansvarige journalisten Caspar Opitz gör ett korrekt men i sammanhanget sensationellt uttalande:

I dag har invandring seglat upp som den dominerande frågan i debatten, som också är väldigt polariserad. Tidsandan formar hur vi journalister jobbar.

Det är sensationellt inte bara för att en medarbetare inom en av PK-ismens högborgar, Dagens Nyheter, erkänner att tidningens hittillsvarande inställning numera är överspelad, vilket vi redan visste. Ännu mer anmärkningsvärt är bekännelsen att det är tidsandan som formar journalisternas verksamhet. Journalister är alltså vändkappor. Vad med alla uttalanden om Sanningssökande och Journalistisk integritet?

Likafullt är det hedervärt av Dagens Nyheter att erkänna att tidningen inte drivs av långsiktiga ambitioner att förstå de samhälleliga skeendena utan av trendernas tillfälliga vindkantringar.

Låt mig beskriva några av de nya insikter eller stämningar som står på kö för att göra entré på samhällsscenen och som Dagens Nyheter och andra etablerade media så småningom kommer att artikulera.

Den första stämningen som infunnit sig efter den chockerande insikten att migrationen inte är lönsam för Sverige är uppfattningen att migrationen är bra även om den inte är lönsam eftersom omtanken om utsatta människor trots allt har ett egenvärde. Den tesen är PK-isternas intellektuella reträttposition. Jag tror inte att den kommer att hålla så länge eftersom det alltmer visar sig att de påstått utsatta människorna i själva verket är mindre utsatta än vad politiker och media försökt intala oss.

Nästa stämningsvåg – och den kommer troligen att bli stark och dessutom rätt ilsken – följer när alltfler börjar göra klart för sig att Sverige inte ens börjat vidta politiska åtgärder för att börja skapa ”ordning och reda” inom migrationspolitiken. De påstådda åtgärderna – stängda gränser, Europas miniminivå och så vidare – är bara het luft och i bästa fall lite kosmetik. De faktiskt minskande volymerna sedan toppåret 2015 beror inte på svenska åtgärder utan på det mutade Turkiet, på det alltmer desperata Italien och dess kustbevakning samt på det beslutsamma Ungern.

Först vid ytterligare nästa stämningsnivå börjar det hända något i verkligheten. Det blir när faktiska åtgärder börjar vidtas. Än så länge har vi knappt ens vågat tala om sådant. Se vad som hände när socialdemokraterna presenterade sitt tämligen innehållslösa så kallade 14-punktsprogram. Det höll på att leda till att partiet rämnade. Stefan Löfven har nu fullt sjå med att både försvara och förkasta aktstycket.

Själv tror jag att det enklaste – vilket jag tjatat om i flera år – vore att stoppa all asylinvandring för att få rådrum att tänka ut en ny och hållbar migrations- och assimilationspolitik. Det är mycket större och svårare än de flesta besvärat sig med att försöka förstå. Vad med dem som hellre lever på bidrag än på enkla jobb? Bör staten sänka eller dra in bidragen för en viss grupp människor, nämligen migranter men inte för svenskar? Är vi redo att bita i det sura äpplet och upphäva mångkulturpolitiken? Min portugisiskafröken tar sig för pannan när jag för tionde gången förklarar för henne att det svenska sättet att försöka integrera immigranter är att tvinga dem att lära sig sitt hemspråk och att försörja etniska organisationer som vill värna, bevara och stärka hemlandets kultur för att migranterna ska slippa känna sig som svenskar.

Någon gång i en avlägsen framtid kanske vi når den grad av mognad att vi inser att migrationsproblemen inte är svårigheternas grundbult utan bara ett nog så allvarligt symtom på den bakomliggande sjukan, nämligen att politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet driver sin egen agenda som går ut på att pungslå den nettoskattebetalande medelklassen för att få resurser till sin egen försörjning och till underhållet av makthavarnas klienter varigenom de menar sig ge uttryck för den solidaritet med de svaga och omtanke om de eftersatta som är systemets hela raison d´etre.