Turkiets islamistiske president Erdogan varnar för ett krig mellan korset och halvmånen. Detta efter att Österrike beslutat att stänga sju turkiska moskéer och utvisa sextio imamer i ett tillslag mot ”politisk islam”.

”Parallella samhällen, politisk islam och radikalisering har ingen plats i vårt samhälle”, säger landets förbundskansler Sebastian Kurz.

Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz, som tillhör det konservativa partiet ÖVP, valde efter segern i höstens val att bilda regering med Frihetspartiet, FPÖ.

I sin tidigare roll som integrationsminister 2015 bidrog Kurz till en lag som förbjuder utländsk finansiering för religiösa grupper. Den gjorde också islamiska föreningar skyldiga att ha en grundläggande positiv syn på det österrikiska samhället.

Den direkta orsaken till att moskéerna ska stängas ner är ett antal bilder som visade hur barn i en turkisk moské spelade upp slaget vid Gallipoli. Barnen var klädda i uniform och fick spela lik inlindade i turkiska flaggor. Moskén i fråga drivs av ATIB, förbundet för turkisk-islamska kulturföreningar med säte i tyska Köln, som är en gren av Turkiets religionsmyndighet Diyanet.

Bilderna satte igång en utredning och det är den som nu ligger till grund för regerings beslut.

”Det här är bara början”, säger vicepresidenten och FPÖ:s partiledare Heinz-Christian Strache.

Man får hoppas att han har rätt. Det är ett steg i rätt riktning, men betydligt mer måste göras för att stävja islamiseringen av Europa.

Den österrikiska tidningen der Standard talade med en muslim utanför en av de stängda moskéerna som sade:

”Den här moskén är inte politisk, alla är välkomna hit.”

Självklart är alla välkomna – islam är en missionerande religion. Det är svårt att se någon motsättning i att en organisation kan vara politisk och samtidigt välkomna alla.

Moskéns hyllning av det osmanska kalifatets seger i slaget vid Gallipoli den 9 januari 1916 visar att man inte känner sig som en del av det österrikiska samhället. Det är den turkiska historien som ska läras ut till barnen, så att de förblir turkar.

Erdogan tror inte att turkarna i Europa kommer att bli européer. I ett tal i mars 2017 uppmanade han turkar i diasporan att skaffa många barn: “Skaffa fem barn, inte tre. Ni är Europas framtid”.

Han ser alltså inte turkarna i Europa som européer. Inte nu och inte i framtiden. Han förutsätter att de europeiska turkarnas barn kommer att bli turkar, inte svenskar, tyskar eller holländare. Och att de ska ersätta européerna genom att bli Europas framtid.

I flera hundra år drömde turkiska sultaner om att erövra Europa. Två gånger, 1529 och 1683, belägrade turkiska arméer Wien. Den drömmen verkar leva vidare hos Erdogan. Fast nu ska inte erövringen ske genom svärdet, utan genom invandring och mission.

Ett uttryck för att många turkar i Europa inte känner sig som européer kunde vi se den 11 mars 2017 då tusentals turkar demonstrerade i den holländska staden Rotterdam. De viftade stolt med turkiska flaggor och skanderade “Allahu akbar!” Stämningen blev allt hätskare och demonstrationen övergick i upplopp.

Det kunde lika gärna ha varit scener från Mellanöstern.

Upploppet i Rotterdam berodde på att turkarna i staden var arga för att inte Erdogans utsända fick valkampanja i Nederländerna. De är ju turkiska medborgare och tänkte rösta i det kommande valet i Turkiet om en ny konstitution som skulle ge Erdogan mer makt. De är inte ens medborgare, men känner sig ändå att de kan demonstrera på detta respektlösa sätt.

Vi har inte haft turkupplopp av det slaget, men vi fick uppleva något liknande den 9 april 2016. Då höll Turkiska Riksförbundet möte på Sergels torg i Stockholm. Förbundets vice ordförande Barbaros Leylani uppmanade också till mord på armenier. ”Turken vaknar!” skrek han. ”Armeniska hundar bör akta sig! Död åt armeniska hundar! Död! Död! Död!”

Talaren fortsatte att tala kärleken till fosterlandet. Han gav sedan uttryck för en storturkisk tanke om att alla folk som tillhör den turkiska folkgruppen ska enas i ett land. Med ”fosterland” menade han inte bara det nuvarande Turkiet utan alla områden som bebos av etniska turkar. För att förverkliga den storturkiska staten kan blod komma att flyta, tillade han.

Något som slog mig när jag lyssnade på Leylani, är detta: om talaren nu menar, och av jublet att döma även de flesta av åhörarna, att turkarna är en överlägsen ras, att Turkiet är deras älskade fosterland och att den turkiska flaggan är den främsta av flaggor, vad gör de då i Sverige? Det är ju bara att säga upp sitt svenska medborgarskap eller uppehållstillstånd och resa hem till det turkiska paradiset.

Antalet muslimer ökar konstant i Österrike, liksom i alla länder i västvärlden. Av 8,8 miljoner invånare är drygt 600 000 muslimer. De flesta av dem har turkisk bakgrund.

Mångkulturalismen fungerar inte. För de olika kulturerna försöker hela tiden vinna mer utrymme och inflytande på bekostnad av de andra. Just nu ser vi hur islam växer i alla europeiska länder på bekostnad av de inhemska, europeiska kulturerna som trängs tillbaka.

Om detta fortsätter så kommer Europa att bli en del av islamvärlden. Vill vi ha det så? Om vi inte vill ha det så, så måste vi skrota mångkulturalismen. Vi måste ha en politik som skyddar och främjar den egna kulturen. Det räcker inte att bara sitta med armarna i kors och hoppas att en ny ”euroislam” ska uppstå eller att muslimerna ska integreras. Det krävs en aktiv politik där man står upp för det man tror på.

För vi ser motsatsen till integration, vi ser separation. Ju fler muslimerna blir, desto mindre benägna blir de att integrera sig. I stället skapas parallellsamhällen med egna normer där det islamiska främjas och det europeiska undertrycks. När dessa samhällen växer hotar svåra konflikter.

I hela Europa krävs en aktiv assimilationspolitik där man kräver att invandrare anpassar sig, man drar in allt stöd till mångkultur och villkorar medborgarskap. För att bli medborgare ska man kunna tala språket, känna till kultur och historia och vara lojal mot den nya nationen.

Erdogan varnar nu alltså för ett krig mellan korset och halvmånen. Han riktade dock ingen kritik mot turkarna i Österrike som stolt hissar sin flagga och därmed signalerar att de inte kommit för att anpassa sig, utan för att ockupera.