På jordens alla kontinenter äger på en och samma gång en moralisk upprustning rum:

Korruption har fått ett dåligt rykte. Tjuvarna torskar.

För någon generation sedan betraktades politikers systematiska och ohämmade tjuveri som en skrattretande poäng. ”Imelda Marcos och hennes 1.570 par skor, haha …”

Det finns ingen övergripande förklaring till att politiker i Malaysia och Brasilien, i Sydafrika och Irak nu känner rättvisans klor hugga tag i dem. Men det är rimligt att förmoda, att när levnadsstandarden stiger och medelklassen växer, odlas medelklassideal om anständigt uppträdande och önskan att i omvärlden bli betraktade som ”normala människor”; i alla fall inte som ryska oligarker i träningsoverall med vita ränder.

Mera än banal avundsjuka på dem i den offentliga sektorn som skor sig. Det är inte religion. Men bra nära; det har med etik att göra.

Och kvasten går.

Malaysia är det mest belysande exemplet på att det finns en ny syn på korruption. ”Den säkre vinnaren” i landets val för någon vecka sedan, premiärminister Nahib Razak fick foten, när väljarna inte stod ut med hans girighet. Han hade plundrat en investeringsfond. 600

miljarder kronor ”råkade” hamna på premiärministerns eget konto. Hans hustru bar ovärderliga juveler, bland annat en diamantring inköpt för 200 miljoner kronor. När paret någon dag efter valförlusten skulle flyga till ett grannland på semester – i privatplan, naturligtvis – samlades en ilsken skara människor vid flygplatsen och hindrade dem att borda planet.

Brasilien ser sedan en dryg månad tillbaka sin folkförförande socialistpolitiker och tidigare president, Luiz Inácio Lula da Silva, sitta i fängelse i Curitiba. Han ska sitta av en dom om 12 år för korruption. Som en ”folkets ängel” styrde han landet i två omgångar i tio år men dömdes för att ha tagit emot en lyxrenoverad lägenhet vid en strand från ett byggföretag som önskade statliga kontrakt ha tagit emot. Brasilien håller presidentval i oktober och tills nu har Lula setts som favorit att vinna valet.

Irak höll just parlamentsval. En populistisk muslimsk predikant, Muqtala al-Sadr och hans
parti fick flest röster. Al-Sadr hade redan stark ställning på grund av sitt framgångsrika motstånd mot de amerikanska trupperna i landet. Men när Irak gått in i ett fredligare tillstånd vann han på grund av sina kampanjer mot korruptionen.

Sydafrika håller andan inför en serie rättegångar i vilka landets tidigare president Jacob Zuma åtalas på 16 punkter i 783 misstänkta fall av korruption, penningtvätt och utpressning i samband stora vapenaffärer. Zuma ansågs oåtkomlig därför att han ledde den helgonförklarade befrielseorganisationen ANC och varit en modig motståndare till de vitas apartheidregim.

Israel bevittnar hur dess premiärministers, Benjamin Netanyahus, prestige undergrävs, när han nu är föremål för polisutredningar om korruption. Hans liv skildras i en nyutkommen biografi och det präglas av ”champagne, cigarrer och juveler”. Han och hans hustru tar ogenerat emot dyrbarheter och resor från de miljonärer som stöttar honom. Korruptionen antas att komma att förkorta ”Bibis” politiska karriär.

Sydkorea är det främsta exemplet på hur förbättrad levnadsstandard innebär ändad inställning till heder och tranparens: befolkningen ställer ökade krav på politikers hederlighet. En domstol i Söul fällde landets tidigare president Park Geun-Hye för mutor, maktmissbruk och korruption. Domstolen fann att hon samarbetat med en väninna och därigenom fått tiotals miljarder sydkoreanska won från storföretag. Pengarna gick till stiftelser ägda av Park och till Chois familj. Inte oväntat kommenterade den före detta presidenten att hon är ett offer för ”politisk hämnd”.

Peru fick nyligen – och mycket plötsligt – en ny president, Martin Vizcarra, sedan den sittande ledaren Pedro Pablo Kuczynskis hastigt avgått, djupt inblandad i en korruptionsskandal. En brasiliansk byggjätte Odebrecht hade vittnat om att den betalat ut miljontals kronor till företag som påstås ha ägts av Kuczynski. Sedan kvasten började gå har anklagelser om korruption också riktats mot de tre presidenter som hade makten före Kuczynski och rättsprocesser pågår mot två av dem.

Listan kan förlängas. Ty, som 1800-talstänkaren och prästen Charles Caleb Colton sa: ”Corruption is like a ball of snow, once it’s set a rolling it must increase.”

Det nu centrala är att de makttagare som tagit över lovar att bekämpa korruptionen ”till varje pris” och ansträngningar ska göras ”för att återvinna allmänhetens förtroende för statens institutioner”.

Cyniker suckar (skadeglatt): ”Vi har hört det förut.”

Världsbankens definition av korruption är ”missbruk av offentlig makt för privat vinning. Det är en sorts politisk brottslighet. När denna förekommer på statlig nivå och organiserat, förknippas den med mutor, utpressning och politiska konspirationer med vilka gärningsmannen, som har offentlig makt, bedrar allmänheten.

Den förekommer i de finaste kretsar. John F. Kennedy ska under sin presidentvalskampanj 1960 ha yttrat: ”Don’t buy a single vote more than necessary. I’ll be damned if I’m going to pay for a landslide.” Det kan ha varit avsett som ett skämt.

Det är enligt Världsbanken skillnad på ”administrativ korruption” och ”korruption som syftar till kontroll över staten”.

Grov korruption innebär att statens höga representanter stör den politiska ordningen (exempelvis med riggade val, vilka inte är ovanliga, se exemplen Ryssland och Venezuela),. Lindrig korruption innebär att statens tjänstemän på mera vardaglig basis skor sig personligen.

Den eftertänksamme amerikanske TV-mannen David Brinkley summerade omoral och effekter i orden:

”Det sägs att makten korrumperar. Men det är i själva verket makten som attraherar korrupta. De kloka attraheras av andra saker än makt.”