Igår skrev jag en text som gick ut på att staten, i det här fallet Sida och UD, ger pengar till PK-ister, i det här fallet Svenska FN-förbundet, för att PK-isterna ska säga PK-istiska saker eftersom PK-ism definitionsmässigt är saker som staten gillar att höra (vilket jag försökte leda i bevis här).

Jag kallade även FN-förbundet för ”konsult” och ”lobbyist” vilket naturligtvis kan upplevas som en förolämpning mot FN-förbundet eftersom det antyder att förbundet skulle vara en sorts köpt reklammakare för staten. Men min avsikt var inte att förolämpa utan att beskriva förhållandet mellan staten och förbundet så exakt som min förståelse förmådde. Intäkterna från enskilda medlemmar uppgår till inte fullt två procent, något tiotal procent av omsättningen är av oklart ursprung, minst resten kommer på ett eller annat sätt från det offentliga. Att förbundet över huvud taget besvärar sig med att ha några medlemmar är väl närmast att betrakta som ett demokratiskt fikonlöv.

Jag börjar tro att staten och PK-ismen är mycket tätare sammanflätade än jag hittills fattat. Att en sådan organisation som Svenska FN-förbundet är köpt verkar uppenbart, men finns det PK-ister som står på egna ben och driver sin godhetslära på egen bekostnad och utan stöd av skattemedel? Ett preliminärt svar baserat på en inte särskilt vetenskaplig undersökning är ”troligen inte”.

Det visar sig att Svenska FN-förbundet har ett åttiotal anslutna ”riksorganisationer” som ”utgör basen för verksamheten på riksnivå”. Jag plockade lite slumpvis tio procent av dessa, åtta stycken, för att se hur de hade det med ekonomin.

Den första riksorganisationen i mitt urval blev det feministiska Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet som står för kampanjen #hjärtavärlden och menar att man ”utmanar patriarkatet” om man ”utmanar vapenexporten”. Kan den sortens budskap överleva av egen kraft, tro? Tveksamt, för medlemsintäkterna räcker bara till en procent av omsättningen. Resten verkar vara skattepengar även om några procent är av okänd härkomst.

Nästa riksorganisation på min lista var ABF, som inte, vad jag kunnat se, har någon årsredovisning på nätet men ärligt deklarerar att verksamheten ”finansieras till största delen med bidrag från stat, landsting och kommun samt med avgifter från deltagare och medlemsorganisationer”.

Nästa organisation blev Kurdiska Riksförbundet som inte säger något om sin ekonomi och knappt verkar ha några organiserade möten även om ”Förbundets Kongress och FÖRBUNDETS ORGANER” (sic!) samlades för lite mer än två år sedan.

Riksorganisationen Diakonia har en verksamhetsberättelse som värsta börsbolag, vilket i det här fallet är högsta möjliga beröm, av vilken det framgår att 88 procent av pengarna kommer från det offentliga.

DHR, tidigare De handikappades riksförbund, numera Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet, skulle nog klara sig på egen hand på medlemsavgifter, arv och andra donationer. Statsbidragen uppgår bara till 40 procent.

Naturskyddsföreningen, som jag förresten skrev en text om här, får ungefär 45 procent av intäkterna från staten.

CISV Sweden, som ”skapar fredsutbildning” och är ”världsmedborgare för en öppen och rättvis värld”, samt Bosnien och Hercegovinas Kvinnoförbund i Sverige, som bland annat vill ”säkra utrikes födda kvinnors makt och inflytande”, säger inget om sin ekonomi. Så är det för övrigt med en stor majoritet av riksorganisationerna.

Min forskning har alltså inte kunnat bekräfta hypotesen att ”utan offentliga bidrag skulle det inte finnas någon PK-ism”, hur den hypotesen nu skulle kunna vetenskapligt bekräftas, men min forskning har inte heller kullkastat teorin. Vi vet inte om det skulle finnas PK-ism utan skattemedel som gödde den. I avvaktan på att säkrare insikter formeras väljer jag att tro att PK-ismen skulle dö av tvinsot om den inte pumpades upp med statsbidrag.