När betydelsefulla tänkare säger saker som man inte förstår eller inte instämmer i så känner man sig ofta dum. Det beror troligen på att man inte anser sig vara en auktoritet även om man, som jag, har gått på alla möjliga universitet.

Så har det genom livet alltid varit för mig. Det vore mig fjärran att klaga. Livet har hittills behandlat mig mycket välvilligt. Men i intellektuella frågor har jag alltid känt mig lite vid sidan om. Det har alltid funnits specialister med ett annat perspektiv som ansetts mer bildat, kunskapsmässigt mer välgrundat eller i största allmänhet mer genomtänkt. Därför har jag aldrig lyckats med någon vidare akademisk karriär. När jag doktorandstuderade i ekonomisk historia vid Uppsala universitet gav jag upp därför att jag för det första tyckte studierna var oändligt tradiga och långsamma och för det andra hade fått ett jobb som chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau, ett obetydligt land i Västafrika.

Jag skriver detta för att inspirera kurage, i den mån det behövs, hos andra människor som eventuellt, liksom jag, tidvis kan ha känt sig bortgjorda och korkade för att de inte varit precis ton-i-ton med det intellektuella modet.

Låt mig ge ett exempel. Jordan Peterson är en kanadensisk megastjärna som jag med förtjusning och engagerat intresse kan lyssna på i timmar på YouTube. Han har på bara något år etablerat sig som världskändis i samhällsfrågor. Han förtjänar verkligen sin framskjutna ställning eftersom han så pedagogiskt och övertygande presenterar sina kloka synpunkter. Miljontals människor ser hans videosnuttar.

Jordan Peterson har därmed blivit en auktoritet. Auktoriteter har definitionsmässigt rätt. Jordan Peterson säger att Fjodor Dostojevskij är en fantastisk författare som öppnar våra ögon för insikter som vi aldrig kommit fram till utan Dostojevskijs klarsynta romaner.

Rodion Romanovitj Raskolnikov är huvudpersonen i Dostojevskijs roman Brott och Straff. Jordan Peterson säger att skildringen av Raskolnikov får oss att förstå saker som vi annars inte hade begripit. Raskolnikov är en fattig student. Han kommer på att han kan råna och mörda en rik pantlånerska och på det viset lösa två problem, dels sitt eget armod, dels pantlånerskans ondska som det kan vara rimligt att utplåna för att världen ska bli bättre. Så genomför Raskolnikov mordet och grips därefter av ångest.

Jag har läst Brott och Straff. Inte ett ont ord om skriften, den är välskriven och spännande. Men den moraliska konflikt som Jordan Peterson anser att författaren blottlägger för läsaren tycker jag man fattar även om man inte öppnar Dostojevskijs bok. Vem har inte slagits av tanken att begå ett brott för att tillfredsställa sina timliga behov? Vem har inte tänkt tanken att skitstöveln som man avser att råna och slå ihjäl kanske inte förtjänar att leva eftersom han är så ond? Vem har inte insett att det skulle tära på samvetet och kännas plågsamt efteråt om man mördade någon?

Med detta vill jag inte för ett ögonblick invända mot Peterson eller Dostojevskij. Peterson är en fantastisk föredragshållare och Dostojevskij är en fantastisk författare. Vad jag inte gillar är föreställningen, som må ha skapats i mitt eget huvud, att auktoriteter som dessa skulle ha nått insikter om människans väsen som är så mycket djupsinnigare och sannare än vad jag själv lyckats observera.

Konstens uppgift är inte att lära oss något som vi inte visste, utan att gestalta saker vi redan visste på ett tydligare och mer mångfacetterat sätt.