Att EWK blev en så stor tecknare under 60-talet kan bero på att politiker på den tiden redan från början såg ut som hans karikatyrer. Tage Erlander var inte precis någon kopia av barbiedockan Ken, och hans finansminister påminde mest om en överviktig före detta gurkodlare i hängslen (vilket han också var). Ingen av dem skulle haft särskilt lätt att ta sig fram i dagens medialandskap. Ändå har Sveriges ekonomi aldrig varit bättre än under deras styre.

Jämför med den här bilden av radarparet Reinfeldt/Borg. Vilka härliga killar! Som klippta och skurna för morgonsoffan. De utstrålar optimism, framgång, världsvana, humor och en gnutta ödmjukhet… allt det en medelålders man skulle vilja vara. Dessa två herrar ledde Sverige in i den sannolikt största katastrofen sedan Poltava. En politisk gärning som kommer att ta generationer att reparera.

Innan identitetspolitiken blev allmängods verkar den ha tillämpats på politikerna själva. Först ut var Kennedy i USA. Han representerade en ny sorts ledare, ganska olik de grå eminenser som företrädde honom. Han var ung, snygg och såg in i kameran på ett sätt som förde tankarna till Marlon Brando eller Paul Newman. Yngve Holmberg försökte åstadkomma något liknande inför valet 1968, men lyckades inte så bra. Jämför och döm själva.

Kennedy var den förste amerikanske president som behärskade TV-mediet. Detta i kombination med hans vackra fru och sagolika familj överskuggade såna detaljer som att presidentvalet troligen avgjordes genom fusk (enligt Lennart Pehrssons bok Familjen Kennedy – en amerikansk dynasti, sid 124). Troligtvis var han Bill Clintons överman när det gäller sexmissbruk. I samband med Cubakrisen var han bara en hårsmån från att starta ett världskrig. EWK var aldrig särskilt bra på att rita Kennedy. Han var bättre på Erlander och Saddam Hussein.

Läste en gång att en språkvetare (efter att ha analyserat ett stort antal politiska tal) kommit fram till att Torbjörn Fälldin var den intelligentaste av topp-politikerna på 70-talet. Jag är inte förvånad. För hur skulle en trögtänkt, lågutbildad småbrukare från Norrland – utan en synnerligen väl fungerande hjärna – ha kunnat matcha ett identitetspolitiskt geni som Olof Palme?

Olof Palme byggde ett starkt varumärke runt sig själv, och lyckades få med sig både den svenska socialdemokratin och ledare i tredje världen. Precis som Kennedy var han sällsynt väl lämpad för TV-mediet. Utöver posten som svensk statsminister hade han en stark ambition att bli internationell politiker av format, en svensk Willy Brandt. Kan tänka mig att han gärna skulle ha avslutat sin karriär som FNs generalsekreterare.

Carl Bildt ville också bli internationell storpolitiker av rang, men lyckades sämre. Få utanför Sveriges gränser verkar ha betraktat honom som mer än en pretentiös medelmåtta. Kanske var det av den anledningen – eller i ett fåfängt försök att plocka upp Palmes fallna mantel – som han i en storslagen gest 2013 utnämnde Sverige till ”humanitär stormakt”.

Med Obama i USA tycks identitetstrenden bland politiker ha passerat sitt zenit. Annars blir det svårt att förklara fenomenet Donald Trump. Istället för att maximera sina goda attribut (vilket torde vara en ryggmärgsreflex bland identitetspolitiker) gjorde han ungefär tvärtom och vann världens tuffaste presidentvalskampanj.

I Sverige gör Bert Karlsson come back. Genom att ställa sig på scen och småprata med Ebba Busch Thor får han KD att ta ett skutt upp i opinionen med sådär 30 procent. Tror inte det har så mycket att göra med Bert Karlssons genialitet, som att många människor är trötta på ”designade” politiker. Lyssna på det här klippet. Det kanske inte är lysande polemik, men jag tror många äldre får associationer till den epok när EWK tecknade i Jordbrukarnas Föreningsblad, och relativt osofistikerade personer utrustade med en gnutta sunt förnuft, kunde hålla på med politik. Det som ibland brukar kallas för Sveriges guldålder. Då statsministern såg ut som en tönt och rikets finanser vaktades av en gurkodlare i hängslen.