Många människor ägnar sina liv åt att försöka lösa det ofta djupt kända problemet att de inte anser sig rika nog. Jag känner ett antal som lyckats hantera detta bekymmer och därför med stigande ålder hamnat i motsatt dilemma, nämligen att de inte vet vad de ska göra med sin förmögenhet.

En del nöjer sig med att deras barn ska få ärva rikedomarna och tänker därför inte mer på saken. Andra engagerar sig frenetiskt för att göra av med pengarna, till exempel genom att då och då resa jorden runt i business class och bo på lyxhotell.

Jaha, då kan väl staten lika gärna införa en arvsskatt för att eliminera problemet? Det är förstås en möjlighet, men eftersom många förmögenheter består av existerande företag så kan en arvsskatt tvinga arvingar att sälja familjeföretag och på så vis tvinga dem bort från verksamheter som faktiskt skulle må bra av kontinuitet mellan generationerna. Dessutom kan perspektivet att staten ändå tänker sno allt man drar ihop hämma handlingsviljan hos de entreprenörer som samhället behöver för sin utveckling. Man ska inte underskatta Farbror Joakim-syndromet som ekonomisk drivkraft, det vill säga lusten att ha pengar för att det känns så skönt att ha pengar även om man aldrig använder dem, helt enkelt vällusten i att kunna definiera sig som rik.

Vad skulle det goda samhället vilja att rika människor gjorde med sina pengar annat än att ge dem till sina arvingar eller att slösa bort dem? Ett i Sverige numera rätt bortglömt alternativ är att de rika satsar på goda och för samhället nyttiga verksamheter. Så skedde tidigare med avsevärd framgång i vårt land. Nobelpriset, till exempel, instiftades av en rik person som inte kunde hitta på något bättre att göra med sin förmögenhet än att ge bort den till folk som gjort värdefulla insatser för mänskligheten. Nordiska Muséet och Nationalmuseum finansierades av rika människor som inte ville ge allt till arvingarna eller slösa bort det i sus och dus.

Men vore det inte bättre att staten tog pengarna och spred dem bland olika välgörande ändamål? Jag tror inte det. När staten stödjer exempelvis kulturen blir det oundvikligen politik av det hela. Den statliga kulturpolitiken har lett till en total dominans för det politiskt korrekta. Kultur ska vara mångfald och staten förstår sig inte på mångfald vad den än påstår. Det har inte bara med vår aktuella svenska stat att göra. En stat kan definitionsmässigt inte göra något annat än det politiskt korrekta, sedan må definitionen av det politiskt korrekta variera över tid och plats. I Sverige är det en sak, i Pakistan en annan, i Sovjetunionen en tredje (bara för att inte nämna Hitlertyskland). Välskötta, demokratiska västländer aktar sig för att ha för mycket kulturpolitik. De lämnar i stället sådant till det civila samhället.

Ett stort problem i Sverige idag är att det civila samhället, till exempel de förmögna människorna jag inledningsvis omnämnde, vant sig av med att stödja välgörenheter, vare sig det handlar om kultur eller forskningsfonder. Det civila samhället har under årtionden kunnat luta sig tillbaka och tacksamt se staten åta sig jobbet. Det är farligt, inte bara för att det civila samhället på det viset övergivit fältet åt PK-isterna utan också för att en alltmer ekonomiskt nödlidande offentlig sektorn troligen inte kommer att klara av jobbet framöver.

Det civila samhället, inte minst de rika, bör framöver ta ett större ansvar inte bara för sina privata liv, utan också för Sverige i stort. Så var det före välfärdsstatens totala maktövertagande så det är inget konstigt med det. Så är det fortfarande i många länder, inte minst i USA förstås.

Hur ska det då rent praktiskt gå till att förmå vanliga människor att bry sig om sitt samhälle i bredare mening? Jag vet inte. Den enda typ av förslag jag hört är att politiken skulle kunna hjälpa till genom att göra exempelvis företagsdonationer till godkända välgörenheter och kulturinrättningar avdragsgilla. På så vis skulle staten delfinansiera sådant som donatorerna valde att sponsra.

Bara för att pigga upp kan jag berätta hur man sköter det i Brasilien. Jag vet det eftersom jag är inblandad i planeringen av en konsertturné med svensk barockmusik i ett antal brasilianska städer under nästa år. Mitt jobb har hittills varit att träffa ett antal bolag i Brasilien och försöka tigga bidrag till projektet. Då har jag fått klart för mig att det finns en skattelag som heter Lei Rouanet. Lagen säger att bolagen får stödja av staten godkända kulturprojekt med upp till fyra procent av bolagsskatten. Jag trodde jag hörde fel när man förklarade detta för mig. Fyra procent av skatten, inte av den skattepliktiga inkomsten. I praktiken betyder detta att sådan sponsring inte kostar bolagen ett nickel.

Hyggligt av den brasilianska staten, kan man säga. Jag tror att det i bästa fall finns en tanke bakom, nämligen att staten klokt nog inte litar på sitt eget omdöme i kulturfrågor, utan överlämnar åt företagen att bestämma var statens kulturpengar ska hamna. Jag träffade till exempel en höjdare på Volvos högkvarter i staden Curitiba som förklarade att Volvo tog det här med Lei Rouanet på största allvar eftersom ju Volvo faktiskt till en del bestämde över statens anslag till kulturen.

Det går att tänka sig att motsvarande rättigheter skulle utsträckas även till fysiska skattebetalare. Bäva månde PK-isterna.