Nu ska jag säga en sak som jag tror är självklar, men jag ska linda in den i så konstfärdiga argument att du eventuellt blir lurad att tro att jag sagt något djupsinnigt. Självklarheten är att det är dumt att ge migranter bidrag. Det är kanske även dumt att ge andra människor bidrag, men det är överkurs.

Efter freden i Roskilde var Sverige till ytan större än det någonsin efteråt skulle bli. Så gick det några årtionden och Karl XII började slösa bort territoriet. Efter kungens död, genom freden i Nystad år 1721, förlorade Sverige praktiskt taget alla östersjöbesittningar (utom Finland som inte var en besittning utan en del av Sverige).

Till exempel fick vi avträda delar av Viborgs och Kexholms län, Ingermanland, Estland och Livland till ryssarna. Hur gick det till? Såklart att tsar Peter slog Sverige i krig och därför kunde ta dessa områden, men varför kämpade deras befolkningar inte på Sveriges sida? Ingermanland, till exempel, hade efter freden i Stolbova år 1617 tillhört Sverige i hundra år. Hur är det möjligt att ingermanlänningarna inte älskade Sverige och kämpade för fortsatt tillhörighet?

Om det berodde på att Sverige illfänades med ingermanlänningarna eller om de var ett medfött tjurigt folk är svårt att veta. Den svenske generalguvernören Göran Sperling noterade befolkningens ”medfödde argheet” och beskrev invånarna som ”oregerlige och vilde”. I vilket fall som helst hade de ingen lust att kriga med de svenska kolonisatörerna mot ryssen (som genast gjorde bönderna livegna sedan han tagit kommandot).

Av detta har jag formulerat följande troligen självklara sentens: För nationens sammanhållning är det nödvändigt att de berörda folken känner sig som tillhöriga nationen. Slutsatsen är att det troligen blir obehagligheter om de berörda folken inte känner sig som tillhöriga nationen.

Jag skulle tro att illegala mexikanska invandrare till USA har starka incitament att så fort som möjligt att mentalt ansluta sig till det nya landet och bejaka sin nya tillhörighet. Ju snabbare de lär sig språket och ju mer de lyckas smälta in, desto bättre blir deras framtidsutsikter. Det funkar. Se på senator Marco Rubio från Florida, son till två kubanska migranter. Den som studerar Rubio något litet på internet upptäcker att han inte på minsta vis framträder som något annat än vilken fjärdegenerationsamerikan som helst.

Den svenska invandringspolitiken skapar helt annorlunda incitament för den som migrerar till Sverige. Knappt något lägger incitamenten rätt. I stället verkar politikerna sträva efter att migranterna ska låta bli att integrera sig genom att uppmuntra den som inte önskar bli en del av svenskheten.

Mångkulturlagen från 1975 är själva grundbulten. Proposition 1975:26, som antogs av en enhällig riksdag, fastslår bland annat följande ):

Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.

Det finns i verkligheten en motsägelse mellan jämlikhet och integration, det vet var och en som försökt integrera sig i ett annat land. Jag har försökt. Det var när jag var 16-årig elev på en internatskola i USA. Jag ville smälta in, bli en fullvärdig medlem i det lokala kollektivet, inte betraktas som en utlänning som inte fattade så mycket. Enligt kollektivets normer var jag de facto underlägsen, inte jämlik. Till exempel fattade jag till en början inte vad grabbarna sa.

Det är en jobbig process att integrera sig så långt att man känner sig jämlik och hemtam i de nya omständigheterna. Men så ser livet ut. Den som inte tål att tillfälligt känna sig underlägsen kan aldrig integreras. Vad räknar du med?

Jag menar därför att riksdagens jämlikhetsiver är en björntjänst åt migranterna. De uppmuntras att, om de vill, segregera sig från svenskheten och på så sätt känna sig jämlika, var och en i sin kultur. Jag tror att det är dåligt både för migranterna och Sverige.

Ännu värre blir det en bit ner i propositionens text, för där förklarar riksdagen att den vill betala för särskilda åtgärder som ska upprätthålla segregationen:

Invandrar- och minoritetsorganisationer, som är att anse som riksorganisationer, föreslås få statsbidrag för sin verksamhet. Vidare föreslås att statsbidrag bör kunna utgå till invandrar- och minoritetsorganisationer, trossamfund och svenska organisationer för avgränsade projekt, som främjar invandrarnas sociala och kulturella situation.

Detta betyder att riksdagen lovar att försörja representanter för olika kulturer, till exempel genom stöd till Somaliska riksförbundet, som bara genom sin blotta existens måste försvaga den troligen redan från början outvecklade integrationslusten hos nyinvandrade somalier, inte minst genom att de med statsmedel betalda ledarna för ett sådant förbund självklart vill ha många medlemmar, det vill säga folk som identifierar sig som somalier snarare än svenskar.

Det finns ett överlägset sätt att integrera sig i en främmande kultur och det är att gifta sig eller åtminstone bo ihop med en representant för lokalbefolkningen. Det näst bästa sättet är att skaffa sig ett jobb där arbetskamraterna består av representanter för lokalbefolkningen. Om en migrant inte vill utsätta sig för obehaget – för det är klart det är ett obehag att ge sig ut i ett obekant arbetsliv där man inte ens behärskar språket – att ta tjänst hos lokalbefolkningen är det rena sveket av svenska politiker att låta migranten undslippa obehaget genom att i stället försörja honom med statliga och kommunala bidrag.