När jag första gången hörde talas om begreppet ”the deep state” kände jag att det kunde vara en hygglig benämning på något som definitivt finns men som det inte talas om, framför allt inte i politiskt korrekta kretsar. Där anses ”the deep state” vara en ultrakonservativ konspirationsteori (vilket framgår alldeles tydligt om man kollar vad Wikipedia har att säga i ämnet).

Vad som definitivt finns i offentliga organisationer, efter min erfarenhet, är ett slags administrativ tröghet som gör att beslut från högsta politiska nivå, om de innebär någon tydlig avvikelse från en sedan länge etablerad kurs, helt enkelt inte genomförs. Denna tröghet kan vara både icke-antagonistisk och antagonistisk. Icke-antagonistisk betyder att de byråkratiska apparaterna helt enkelt inte förstår nya tongångar. Antagonistisk betyder att de inte gillar nya tongångar och därför inte implementerar dem i praktisk politik.

Låt mig ge ett exempel. Sverige har en feministisk utrikespolitik. Antag att jag bildar ett parti och går till val på en enda fråga, nämligen att upphäva den feministiska utrikespolitiken, och får sådant stöd av folket att mitt parti får majoritet och kan bilda regering. Vad händer när jag (statsminister) och min excellens utrikesministern ska upphäva den feministiska utrikespolitiken?

Enligt den officiella uppfattningen kommer beslut att fattas, regleringsbrev att formuleras, tjänstemän instrueras och den nya politiska viljan snabbt och enkelt förverkligas i praktisk politik. Men så ser verkligheten inte ut. Det finns nämligen en maktapparat – vid sidan av de i bästa fall lydiga statstjänstemännen – kring den feministiska utrikespolitiken som inte tänker ge sig så lätt. Maktapparaten har sina egna intressen och sin egen försörjning att försvara. (På samma sätt är det för övrigt med alla de andra av det välfärdsindustriella komplexets delområden. Bara så du kommer ihåg.)

Det finns ett djur som kallas NGO (Non-Governmental Organization). Detta djur är egentligen i grunden inget annat än en intresseförening. Till exempel att ett antal lokala boxningsklubbar går ihop och bildar Sveriges Boxningsförbund eller att Svenska Filatelistföreningen bildas under högtidliga former, kanske med blåsorkester. Men det som gör att en vanlig intresseförening blir en NGO (och omnämns med versaler) är att en vanlig intresseförening växer ur det civila samhället medan en NGO i huvudsak försörjs av staten. En intresseförening agerar aktivist för något intresse i det civila samhället medan en NGO nästan alltid agerar aktivist för staten.

Intresset för en feministisk utrikespolitik drivs numera inte bara av en eller annan politiker, utan också av ett härke av NGOs, till exempel CONCORD Sverige. CONCORD Sverige definierar sig själv som ”en plattform som samlar 62 organisationer”, till exempel Jordens Vänner, Läkarmissionen, RFSL och Forum Syd, säkert hedervärda allihop, men definitivt sammangaddade motståndare mot en politiker som skulle vilja upphäva den feministiska utrikespolitiken. Främst på CONCORD Sveriges hemsida ligger just nu en skrift som heter ”Civilsamhällets deklaration för en feministisk utrikespolitik” som oroligt handlar om frågan ”Kommer den feministiska utrikespolitiken att överleva valet?”.

En av CONCORD Sverige viktigaste uppgifter är att hjälpa andra NGOs att söka EU-bidrag. Det är lättare att få EU-bidrag för en feministisk utrikespolitik än att få EU-bidrag för en icke-sexistisk utrikespolitik (tror jag i alla fall, jag har inte försökt).

Min poäng är att en politiker som skulle försöka introducera en annan sorts utrikespolitik skulle mötas av ett aktivt motstånd från aktivister från stats- och EU-finansierade organisationer som inte spontant skulle acceptera vad folket eventuellt beslutat i val. Det är, menar jag, ett betydelsefullt inslag i den djupa staten.

Har den djupa staten då någon makt? Ja, påstår jag. Tillsammans med media, som i huvudsak sympatiserar med sådana som CONCORD Sverige, drar sig den djupa staten inte för att producera nästan vilka fake news som helst.

Det är bara att läsa Svenska Dagbladet den nionde mars om vår feministiska utrikespolitik. Utrikesminister Margot Wallström påstår att den ”förda politiken gav färre oönskade graviditeter”. Håll i dig nu. Svensk feministisk utrikespolitik ska enligt vår utrikesminister ha bidragit till ”att förhindra 942 876 oönskade graviditeter i Östafrika och att rädda 5 123 kvinnor från död i barnsäng”.

Men hallå Svenska Dagbladet, hur kan ni tro på något sådant? Exakta tal? Hur skulle det ha gått till? Men jodå, Svenska Dagbladet har på fötterna. CONCORD Sverige har nämligen ”granskat den feministiska utrikespolitiken”. ”Det märks att vi har en feministisk utrikespolitik.”, säger Jessica Poh-Janrell, från CONCORD Sverige uppskattande, ”Man prioriterar de här frågorna och de genomsyrar politiken mycket tydligare än tidigare”.

Förstår du? En aktivistorganisation som försörjs av staten vitsordar att staten sköter allt till det bästa. Den tredje statsmakten, som ska övervaka staten, går på de billigaste tricken eftersom den tredje statsmakten i sådana här fall tycker likadant.

Tänk dig nu att jag och min utrikesminister ska ändra utrikespolitiken. Det skulle väcka ramaskrin inte bara från CONCORD Sverige utan från alla andra NGOs som skulle fatta att något otäckt var på gång, alltså att deras försörjning var hotad, samt från deras allierade i media. Vi talar här om en djup maktfaktor i vårt land som vi inte brukar tala om. Men den finns och den är stark.