Landets viktigaste lag är regeringsformen. Den talar om för politikerna vad de ska ha för mål för sin verksamhet och hur de ska styra landet. I första paragrafen står det att all offentlig makt utgår från folket. Det betyder att Sverige ska vara en demokrati. I andra paragrafen står det vad politikens syfte ska vara:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Man kan inte nog omsorgsfullt studera detta. Politikerna har alltså som huvuduppgift att ”trygga rätten” till olika nyttigheter. Det finns två motsatta tolkningar. Rätten till bostad kan betyda att medborgaren ska ha rätt att köpa en bostad om han vill. Rätten till arbete kan vara att ha tillstånd att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande. Med denna tolkning är paragrafen tämligen innehållslös. Men om den tryggade rätten ska tolkas som av staten fullgjord leverans av nyttigheterna är det något helt annat. Då betyder regeringsformens uppdragsparagraf att det politikernas ansvar att förse medborgarna med arbete, bostad och utbildning och så vidare (om medborgarna inte föredrar att greja det på egen hand får man anta).

Min uppfattning är att det trots den flertydiga formuleringen är den andra tolkningen som gäller i folks, även politikernas, medvetande. Välfärdsstaten lovar till exempel inte rätten till sjukvård som man själv betalar, utan en rätt till sjukvård som andra betalar.

Vad händer om välfärdsstaten inte levererar? Jo, den som blir utan leverans definierar sig då som offer vilket allmänt accepteras. Dagens Nyheter hade den 27 februari en indignerad artikel om Johans, 24, problem att hitta bostad. ”Det är nu fem år sedan Johan flyttade hemifrån. Men någon egen bostad har han aldrig haft.” Han betalar 8 500 kronor i månaden för en andrahandsetta i södra Stockholm. Men nu är han missnöjd med möblemanget och ligger dessutom i fejd med sin hyresvärd som har förstahandskontraktet.

”Att bo här har tagit så mycket på krafterna att jag har fått lägga allt, allt annat i livet åt sidan”, förklarar Johan. En sak ha fått lägga åt sidan är arbete. ”Johan berättar att omständigheterna har gjort att han börjat känna sig deprimerad. Han har inte orkat söka sig nya uppdrag som lärarvikarie. Nu när även extraknäcken som eventfixare börjat sina och utan jobb är det snudd på omöjligt att få en bostad.” Johan förklarar att det är som ett moment 22 som det inte går att ta sig ur.

Det är ingen tvekan om att både Johan själv och den reporter som intervjuar honom betraktar honom som ett offer. Det är andra som djävlas med honom och förhindrar honom från att få en egen, billig bostad, till exempel bostadsförmedlingen som ställer krav på fast jobb.

På frågan om Johan inte kan tänka sig att flytta någonstans där det faktiskt finns lägenheter svarar han bestämt nej. ”Jag har mina vänner och mitt liv” i Stockholm, förklarar han.

Man kan förstå om Johan är bitter. Det står ju faktiskt i klartext i regeringsformen att politikernas huvuduppdrag är att hans, Johans, personliga välfärd ska vara politikernas grundläggande mål. Alldeles särskilt ska de fixa en bostad och ett jobb åt honom. Hur är det möjligt, kan Johan med rätta argumentera, att politikerna med alla sina resurser misslyckas med en så enkel grej som att förse honom med ens en egen bostad?

Välfärdsstaten är en fin idé som kan fungera om folk i det längsta drar sig för att ta den på orden och kräva att den infriar sina löften. Fram till för kanske fyrtio år sedan var det, på det hela taget, så i Sverige. Folk hade ännu en nedärvd motvilja mot att ”ligga det allmänna till last”. Grannarna såg snett på den som levde på bidrag. Numera är det helt annorlunda. Att någon annan betalar för ens personliga välfärd är ett normaltillstånd. Den som inte i varje situation maxar sina bidrag känner sig snuten vid näsan, rentav lite dum. Det är helt naturligt att kräva offentliga insatser för den som anser sig ha någon som helst brist i sin personliga välfärd där välfärd definieras allt bredare. Till exempel berättar skattefinansierade psykologer att de konsulteras av tonårsflickor vars pojkvänner gjort slut.

Vem som helst borde fatta att det här inte kan fungera i längden, framför allt inte sedan migrationen gett turboeffekt åt processen.