Riksdagsledamoten Jens Holm (v) har enligt TT polisanmält en kvinnlig riksdagskollega från ett annat parti för ofredande. Den kvinnliga riksdagskollegan har enligt Holm under många år skickat sms och mejl av delvis privat karaktär – ehuru utan sexuellt innehåll, kanske bara jobbrelaterat – vilket har besvärat Holm till den grad att han nu ansett en polisanmälan befogad. Upprördheten över kollegans tilltag är stor såväl inom vänsterpartiet som i kollegans eget parti.

Samma dag som den nye rikspolischefen Anders Thornberg tillträder, den 15 februari, skriver 425 (fyrahundratjugofem) PK-ister ett öppet brev där de uppmanar polischefen att ta till med hårdhandskarna mot folk som tydligen missfirmat PK-isterna i sociala medier.
I flera månader har våg efter våg av kvinnor i olika branscher #metoo-protesterat i falsett mot att män någon gång under deras liv har framfört klumpiga komplimanger eller kanske till och med tagit dem på rumpan.

Jag tar mig för pannan. Hur barnsliga kan folk bli? Tänk om det hände någonting på allvar. Tänk om Putin anföll Sverige eller om någon rumänsk hacker lyckades blockera det svenska elnätet så att uppvärmningen inte fungerade och vattnet slutade rinna så att vi inte kunde spola toaletterna. Det är inte minst i sådana trängda lägen som det här med tillit mellan människor behövs.

Sverige har av tradition varit ett högtillitssamhälle. Överklass eller underklass, rik eller fattig, folk har haft ungefär samma värderingar och mött varandra med något slags respekt och förståelse. Bruket är det traditionella Sveriges mentala vagga. Patron var finare än arbetarna, men han hade skyldigheter mot dem liksom de hade mot honom. Man fick tåla varandra och hjälpa varandra så gott det gick. Den svenska välfärdsstaten är egentligen inget annat än ett centraliserat riksbruk.

När jag studerar mitt eget psyke upptäcker jag att det finns en lägsta acceptabla stress- och paranoianivå. Om jag inte har något seriöst att oroa mig för så hittar jag på andra orosanledningar tills jag når upp till den lägsta acceptabla nivån. Efter lång träning har jag numera inga svårigheter att upptäcka nya saker att bekymra mig över. Jag undrar om det inte är samma sak med samhället. Ett folk helt utan problem kan börja hetsa upp sig över att en kollega skickar sms eller att någon idiot framför förbannelser på sociala medier eller att en medmänniska av eget eller eventuellt obekant kön gör taffliga men kanske välmenande närmanden.

Inser du att vi lever i en vansinnig kultur? Att vi kunde ha varit schyssta, toleranta, förstående och hyggliga och hjälpt varandra att skapa en värdig gemenskap på allt högre mänsklig och kulturell nivå i stället för att som sandlådebarn hela tiden få kränkthetsattacker?

I sandlådorna finns det morsor och farsor och andra slags skötare som kan hålla de omogna barnens känsloeruptioner under kontroll, men numera i vårt land, när de omogna barnen blivit kroppsligt vuxna utan att för den sakens skull nått fullt utvecklad psykisk mognad, finns inga motsvarande väktare. Då ska i stället polis, myndigheter, domstolar, advokater, målsägandebiträden, journalister, debattprogram, värdegrunder och nya lagar försöka lösa problemet. Det är utsiktslöst. Tänk dig att vartenda sandlådebarn hade rätt till rättegång med domare och överklagandemöjligheter inklusive av nettoskattebetalarna finansierad advokat och annan stödpersonal vid första erhållet slag med en plastspade från en annan treåring.
Jag vill tro att detta officiella vansinne bara existerar hos våra så kallade mediala och politiska eliter och att det bland vanliga nettoskattebetalande medborgare råder en annan, sundare och mognare, attityd. Men det vet jag inget säkert om. Vad tror du?