Under riksdagens partiledardebatt den 17 januari förklarade sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson ”krig mot den organiserade brottsligheten” och ville sätta in militär. Statsminister Löfven avvisade märkvärdigt nog inte förslaget utan sa bara att militär intervention inte var hans ”första lösning” men väl att kampen mot den organiserade brottsligheten var högprioriterad. Ingen av våra ledare utom möjligen miljöpartisten Isabella Lövin har sagt något annat än att den organiserade brottsligheten ska angripas, övervinnas och tillintetgöras. Det artar sig till den kanske viktigaste valfrågan.

Jaha. Menar de allvar? Jag har upptäckt ett tecken på det, nämligen uppsalapolisens Operation Lynx som började i slutet av förra året och som handlar om upprepade och, som det verkar på mig, rätt framgångsrika tillslag mot ”grov och organiserad brottslighet”. Men annars har jag inte uppmärksammat någon särskild kampanj mot buset eller ens för återtagandet av statlig kontroll över no go-zonerna. Ej heller har jag noterat att media följer och rapporterar om frågan vilket är märkvärdigt eftersom det är komplicerade saker. Ska exempelvis polisen få döda utan att riskera åtal?

Jag hade inte ens, skam till sägandes, upptäckt att jag inte upptäckt något förrän ett parallellt förlopp alldeles nyligen uppstod i Brasilien och jag fick tillfälle att se hur brasilianska medier hanterar saken.

Brasilien ligger två, tre årtionden före oss när det gäller statliga misslyckanden med den organiserade brottsligheten (som där i huvudsak handlar om knarkhandel). Det är inte det att den federala staten och delstaterna – Brasilien är organiserat som Förenta Staterna, det finns till och med ett ”federalt distrikt” som Washington, D.C. – inte försökt. Redan Moreira Franco, guvernör i delstaten Rio de Janeiro 1987 – 1991, lovade att gripa in med all kraft mot den organiserade brottsligheten och utplåna den på sex månader.

Francos utfästelse påminner om utbildningsminister Gustav Fridolins löfte år 2014 att på hundra dagar vända den svenska skolans tillbakabildning. Dessa två förhoppningar har infriats i samma mån. Brasiliens sedan trettio år återkommande försök att få bukt med den organiserade brottsligheten har varit lika intensiva och misslyckade som de svenska ansträngningarna att komma till rätta med skolans problem under motsvarande period. I praktiken har den brasilianska staten och framför allt det brasilianska folket lärt sig att leva med och lida av den organiserade brottsligheten som numera besvärar även folk som bor i staden Rio de Janeiros
motsvarigheter till Östermalm, Vellinge och Djursholm. (Här skrev jag om när min portugisiskalärarinna blev rånad i sitt hem. Hon saknar diamantringen hon ärvt från sin mormor.)

En månad efter Åkessons krigsförklaring blev det dags för ett nytt ryck i Brasilien mot den organiserade brottsligheten och efter samma mönster. Den 16 februari utfärdade president Michel Temer, 78 år, ett ”dekret” avseende ”federal intervention”. Det är en stor grej. Enligt artikel 84 landets regeringsform har presidenten rätt att utfärda ett sådant dekret, men det har aldrig skett tidigare. (I och för sig har regeringsformen bara funnits i trettio år, så det är kanske inte så konstigt att man inte prövat allt den erbjuder. Den upptar 206 sidor – USAs motsvarighet 21 sidor – och är indelad i nio ”titlar” som delar sig i 32 ”kapitel” som delar sig i ett oräkneligt antal ”sektioner” som indelar sig i ”undersektioner” som indelar sig i ”artiklar” och så vidare ned till ”underparagrafer”. Om rättsstatlighet kunde mätas med juridiskt krångel i respektive lands konstitution vore Brasilien nog världens främsta rättsstat.)

Den federala interventionen innebär i detta fall att presidenten har utsett en fyrstjärnig federal general att i stort sett ta över delstaten Rio de Janeiro, eller i varje fall alla delstatliga funktioner som kan kopplas till allmän säkerhet, och att använda dessa för att bekämpa den organiserade brottsligheten. ”Den organiserade brottsligheten har nästan tagit över makten i Rio de Janeiro”, säger presidenten. ”Brottsligheten är metastaser som sprider sig i vårt land och hotar befolkningens lugn. Därför har jag utfärdat ett dekret om federal intervention avseende allmän säkerhet i Rio de Janeiro.” Det är ungefär som om Sveriges statsminister hade utsett överbefälhavaren till chef för allting som direkt eller indirekt hade med brottslighet i Göteborgs kommun att göra.

Då minsann blir det fart på Brasiliens journalister. Till skillnad från sina svenska kollegor som inte ställer några frågor vill de veta allt. Vad innebär detta? Vad ska den fyrstjärnige generalen ha för befogenheter? De intervjuar andra generaler som förklarar att de federala trupperna måste har rätt att döda brottslingar utan att riskera juridiska följder, att trupperna måste rekryteras från andra delstater än Rio de Janeiro eftersom de annars troligen är insyltade med den organiserade brottsligheten, att det måste finnas tillräckligt med helikoptrar så att trupperna kan förflytta sig mellan no go-zonerna utan att fastna i trafiken och så vidare. Filosofen Luiz Felipe Pondé säger på radio att ”delstaten Rio de Janeiros regering har genom åren gradvis prisgivit sina medborgare åt brottsligheten… delstaten Rio de Janeiro existerar inte längre”. Sedan frågar journalisterna vem som ska betala för de nya insatserna och konstaterar att delstaten inte har några pengar (eftersom den ändå ligger efter med lönerna till sina anställda) och att den federala regeringen inte avsatt några extra medel.

Detta gör journalisterna misstänksamma. Federal intervention låter bra, men man vet inte hur det ska fungera och i vilket fall finns det inga pengar till äventyret. De formulerar hypotesen att det kanske inte är på allvar, utan en politisk grej. Liksom Sverige ska Brasilien hålla val i höst. President Temer har skandalösa förtroendesiffror. I december förra året hade han stöd av fem procent av väljarna medan 71 procent ogillade honom. Att lova trygghet och hårda tag mot brottsligheten är populärt. Kan det möjligen vara på motsvarande sätt i Sverige? Varför ställer svenska journalister inte de svåra frågorna?