Mitt under den deprimerande, eländiga samhällsutvecklingen har det varit en stor tröst att min tidigare krönika Jag valde fel land varit så uppskattad, trots att jag framförde hård kritik mot svenskars historielöshet.

Men jag har kvar en känsla av att det finns ännu mer grundläggande problem än historielösheten, eftersom jag ändå inte kan förklara till exempel varför Fredrik Reinfeldt som har orsakat så mycket skada för Sverige inte behöver skämmas, ännu mindre stå till svars och krävas ansvar. Han hade till och med mage att fråga ”har julgranen brunnit” till sina väljare som var oroliga för utvecklingen.

Hur kan det svenska folket svälja en sådan förolämpning från en sådan svikare? Hur kan svenskar tolerera att makteliten missköter landet på det grövsta vis och kommer med upprepade lögner? Till skillnad från kineser har svenskar trots allt många demokratiska möjligheter att säga stopp. Men vad har gjort svenskarna så passiva att de hellre spelar blinda och döva och låter allting fortgå än att anstränga sig för att se till att deras barn och barnbarn får samma (om inte ännu bättre) möjlighet till ett tryggt och pålitligt samhälle som de själva har växt upp i?

Ju mer jag funderar på det, desto mer inser jag att det faktiskt handlar om något betydligt mer grundläggande än historielösheten, nämligen bristfällig kultur. Eftersom jag anser, i avvaktan på att någon bevisar något annat, att det är vår kultur som ytterst bestämmer hur vi beter oss när vi står inför nya, okända situationer och måste göra ödesdigra vägval: Om vi kan hålla oss lugna i stormen och utifrån vår bästa förmåga välja det som är rimligast för våra kommande generationer eller om vi låter våra känslor löpa amok och väljer det som känns bäst för stunden. Bara kulturer med exceptionellt svåra brister som den svenska kan göra sina folk rotlösa och självföraktande och därmed helt frivilligt välja en självutplånande väg.

Jag känner ingen glädje av att skriva om detta, eftersom att vara negativ är betungande. Men jag håller med vad Patrik en gång skrev: De av oss som ser klarare än andra har en viss medborgerlig skyldighet att upplysa andra. Det är livsviktigt för demokratin.

En annan orsak till att jag ändå skriver är att den egna kulturen brukar vara så självklar att man inte märker dess starka respektive svaga sidor själv. Därför är det svårt för en vanlig svensk att beakta den svenska kulturen objektivt. Men en invandrare som jag som har sin egen kultur (gärna en som skiljer väldigt mycket från den svenska) som stabil bas har
lättare att se Sverige i ett mer kritiskt perspektiv. Man ser lättare skogen när man inte är mitt i den. Jag känner nästan att jag har ett personligt ansvar att berätta.

Tredje orsaken är att jag, den kinesiska kulturen trogen, tror att om vi anstränger oss så ökar vi ändå möjligheten att ändra vårt öde, oavsett hur hopplöst det ser ut just nu. På kinesiska heter det ”Ren Ding Sheng Tian”. Ännu viktigare är att Sverige brukar vara ett föregångsland, och det som sker i Sverige oftast också sker i resten av västvärlden, förr eller senare. Att rädda Sverige kan i det yttersta handla om att rädda hela västvärlden, och därmed hela mänskligheten. Att jag berättar om detta är det minsta jag kan bidra med men det kan ändå vara väldigt betydelsefullt; förbättringar kan göras bara när man uppmärksammas på bristerna.

I och med att jag började inse att Sveriges problem egentligen handlar om en bristfällig kultur blev det plötsligt så uppenbart med utvecklingen i Sverige och en rad västländer. Utvecklingen känns till och med oundviklig, precis som alla de stora historiska händelserna i den mänskliga historien om man betraktar dem i ett kulturellt perspektiv. Eftersom det är så uppenbart känner jag att jag som amatör säkerligen har uppfunnit hjulet igen, således den här idén – att kulturen bestämmer folket/riket/civilisationens öde redan – är en väletablerad förklaringsmodell inom historieforskning.

Men det är inte den här mekanismen som jag vill berätta vidare om. Det jag vill säga är vilka svåra brister den svenska kulturen, i vidare mening även den västerländska kulturen lider av, som gör att denna destruktiva samhällsutveckling blir möjlig, i en viss mening även oundviklig.

Ett väldigt viktigt påpekande: Jag menar inte på något sätt att den svenska kulturen eller i vidare mening den västerländska kulturen i sin helhet är sämre än andra. Jag har inget intresse av att ta ställning i den här frågan eftersom jag inte vet hur man gör en vetenskaplig bedömning om detta. Det är dock ett faktum att den västerländska kulturen sedan minst 150 år tillbaka har varit mest dominerande i världen och förbättrat mänsklighetens levnadsvillkor grundligt, och ingen annan kultur kan konkurrera om saken.

Men det är lite likt organismernas anpassning till sina miljöer. Även om en viss organism har varit bäst anpassad och mest konkurrenskraftig så kan dess fördelar bli irrelevanta om organismen börjar tappa självbevarelseinstinkten och förmågan att försvara sig mot hoten inifrån. Det som gör den ännu sårbarare är om den avvecklar de egenskaper som gjort den framgångsrik. En sådan organism kan lätt utkonkurreras av en annan som inte är bättre på något annat sätt än att den är erövringsbenägen och är uppbyggd på ett sådant sätt som gör att den kan effektivt utnyttja den förstas svagheter.

Analogt med ovanstående resonemang kan därför den svenska och den västerländska kulturens brister indelas i två stora kategorier. Den ena är inbyggd sedan tidigare och gör att den saknar försvarsmekanismer mot hoten inifrån och/eller mot självbevarelseinstinkten, och den andra är den gradvisa försämringen av de egenskaper som en gång i tiden gav den västerländska kulturen dess dominans i hela världen.

Ett annat påpekande, som jag egentligen redan har gjort tidigare, är att jag utgår från mitt perspektiv grundat på den traditionella kinesiska kulturen. Den behöver inte nödvändigtvis vara den ”kulturen” som råder i dagens Kina. Eftersom min analys är färgad av min bakgrund så påstår jag absolut inte att den är rätt, men förhoppningsvis rimlig. Det är just det som är så nyttigt med riktiga kulturberikningar som ger nya tankemöjligheter och inspirationer, till skillnad från den ”kulturberikning” som den svenska eliten vill göra gällande.

När jag precis hade bestämt mig att avsluta den här delen för att senare fortsätta med en ny del kom Patriks krönika ”Västerlandets vånda” ut, och hans text hänvisade till en artikel av David Brooks på The New York Times. När jag läste båda tycker jag att de har rätt i att ”dagens debatt handlar om värderingar/mjukvaran” (vad jag menar ”kultur”), men eftersom de är mitt i skogen som de studerar har de inte fått en tydlig helhetsbild. Därför känner jag att jag verkligen har något viktigt att berätta. Så fortsättning kommer.

Zhengyang Wu kom till Sverige som gäststudent 1989 efter det kinesiska studentupproret. Han utvandrade till Kanada i slutet av 1990-talet och kom tillbaka till Sverige igen två år senare på grund av saknad av landet. Har varit forskare, idag lärare inom naturvetenskapliga ämnen.