Den 21 januari publicerade 17 universitetslärare i SvD en debattartikel med rubriken Systemet med fritt skolval måste bytas ut i anknytning till en bok som de skrivit om det fria skolvalet.

Artikeln är värd att se närmare på, eftersom den uttrycker en politisk vision för skolan som omfattas av en stor del av den svenska vänstern. Huvudidén är att det fria skolvalet leder till negativa konsekvenser. Skolan skulle inte kunna utjämna sociala skillnader och därför bli mindre likvärdig, betygsättningen mindre korrekt och lärarna mer ofria i förhållande till skolledningen.

Skribenterna nämner inget annat mål för skolan än att skolan ska vara så likvärdig som möjligt, det vill säga att deras syn på skolan är politiskt instrumentell. De beskriver inte skolan som en institution där eleverna ska inhämta så mycket kunskap som möjligt så att de senare i livet kan ta bra beslut och bli skickliga yrkesmän. De talar inte om att eleverna för att lära sig behöver tydliga mål, stark vilja att lära sig och dessutom bra lärare. De diskuterar inte att svensk skola skulle behöva en klar och ambitiös målsättning mätt objektivt i en gemensam examen för hela landet. De nämner inte att rätten att välja utbildning för barnen enligt FN-stadgans förklaring om mänskliga rättigheter i första hand tillkommer deras föräldrar (artikel 26:3).

När det gäller lärarrekryteringen pekar skribenterna enbart på att det fria skolvalet skulle ha gjort lärare till marknadsförare. Lärare blir emellertid marknadsförare huvudsakligen därför att det inte finns objektiva examina som kan slå fast hur bra en skola är. Lärarnas oberoende gentemot skolledarna har minskat, eftersom de inte kan bevisa att de är skickliga lärare genom att hänvisa till resultat från en objektiv examen.

Lärarnas minskade självständighet beror inte på det fria skolvalet utan på oklara och motstridiga krav. I exempelvis Läroplan för grundskolan 2011 finns en lång lista på vad lärare ska göra, men det står inte överst att lärarens främsta och övergripande uppgift är att främja elevernas kunskapsinhämtande. Man ska observera att skribenterna inte nämner att skolor som är mer inriktade på inlärning än på jämlikhet finns i många länder och lyfter elever från studieovana hem. Hela Sydostasien är ett exempel. Inte heller framhålls att goda elever har rätt till undervisning lämpad för dem.

Det resonemang skribenterna framför kan förknippas bland annat med den amerikanske sociologen Coleman som på 1960-talet presenterade en studie som visade att en svag elev med duktigare klasskamrater gick framåt snabbare än med klasskamrater på samma svaga nivå. Metoden för att gynna svagare elever skulle alltså vara att blanda svagare elever med duktigare. Som den sociolog han var diskuterade Coleman inte olika undervisningsmetoders effektivitet. Att blanda elever fungerar men under vissa förutsättningar. I en klass med 30 elever, där 28 går framåt normalt under ledning av en kompetent lärare, kan man utan vidare sätta in två elever som har svagare förkunskaper men stor vilja att gå framåt. De kommer att anpassa sig till gruppens nivå, och gruppens arbete skadas inte.

Men om gruppen redan är skakig, lärarkompetensen svag och ordningssituationen besvärlig, kan gruppen inte ”dra” på det sätt som modellen avser. Om man i en sådan grupp sätter in fem eller sju elever med ännu svagare förkunskaper än gruppen, sänker detta både de tidigare eleverna och de nya. Om dessutom några av de här eleverna inte har ambitionen att få goda skolresultat, hotar kaos. Tyvärr är detta situationen i ett antal svenska skolor. Om den situationen säger skribenterna ingenting.

Inger Enkvist är professor em. i spanska samt utbildningsdebattör.