Hur blev modernismen postmodern? Beror det på Nietzsche, marxismen, Bilderberggruppen, eller är det moderniteten själv som i ett stadium av mognad ”vänder ut och in på sig själv”? Frågan har ventilerats bland annat här på DGS. Själv misstänker jag ett visst inflytande från Indien, närmare bestämt den tradition som kallas ”Vedanta”.

Vedanta kan beskrivas som hinduismens filosofiska gren. Den grundar sig på Upanishaderna – en yngre del av den klassiska Vedalitteraturen, ungefär jämngammal med Buddha (300 – 600 år f Kr). Läran fick sitt genombrott i väst på 1800-talet, genom filosofen Schopenhauer, Teosofiska sällskapet och Swami Vivekananda. (Läs mer om denne hinduismens ”Ansgar” här).

Nyfikenheten på österlandet var stor i början på 1900-talet. Författare som Strindberg, Dan Andersson och Nathan Söderblom lät sig inspireras av Vedaböckerna. Gurus som Yogananda, Krishnamurti och BKS Iyengar rörde sig i de bästa salonger. Vedanta i kombination med psykoanalys och jungianism skapade en rik flora av esoterisk litteratur, som sedan dess varit en viktig del i västvärldens alternativkultur.

Så kom 60-talet. Med hippiekulturen, flower power, yoga, Maharishi, Hare Krishna och TM-meditation. Celebriteter och rockstjärnor vallfärdade till yogametropolen Rishikesh, för att finna sig själva. Under 80-talet blomstrade New Age – en nyandlig rörelser med kvinnliga förtecken och starka inslag av Vedanta. Många vedantafilosofer (inte minst Vivekananda själv) betraktade kvinnor som andliga förebilder, något som kanske bidrog till att rörelsen föll i god feministisk jord.

Indisk filosofi blev ”popkultur”. Men den var inte så lätt att tillämpa i praktiken. Våra kulturer ligger extremt långt ifrån varandra, så 60-talsgenerationen ställdes snart inför ett problem. Dels tog man avstånd från västerländsk livsstil, dels såg man sig tvingad (i brist på bättre alternativ) att kopiera samma livsstil själv. Lösningen blev ”Vedanta Lite” – en uttunnad version som tillät oss att leva som förut, men befriade från ansvar i kraft av vår ”högre medvetenhet”. Det var i den här andan många av dagens makthavare såg dagens ljus.

Vad innebär då Vedanta – denna 2500 år gamla tradition, som inte bara inspirerat postmodernismen utan även Buddhismen, Jainismen och den moderna Hinduismen? Nedan följer en kort sammanfattning av fem filosofiska hörnstenar. Och i fetstil, exempel på vad jag lite självsvåldigt skulle vilja kalla ”Vedanta Lite”.

1) Sanning är det som aldrig förändras. Om något förändras kan det inte betraktas som ”sanning”. Tyvärr är allting i livet och naturen föränderligt och därför inte helt sant. Världen (som vi ser den) kan beskrivas som en illusion, kallad ”Maya”.

Civilsamhället med dess funktioner är världsliga påfund, och ingenting jag behöver ta ansvar för.

2) Idén om en oföränderlig sanning kallas för ”Brahman” (ej att förväxla med Brahma, som är en liten struntgud i den indiska mytologin). Brahman ska heller inte blandas ihop med Gud, eftersom Gud (i varje fall enligt kristendomen) har attribut av typen: god, barmhärtig, allsmäktig, fader etc. Den som har attribut kan också tänkas vara föränderlig, och förtjänar inte epitetet sanning.

Detta oomkullrunkeliga sanningsfundament, som aldrig låter sig definieras, påminner lite om Sveriges värdegrund.

3) Det skulle vara svårt att påvisa Brahmans existens, om det inte vore för det faktum att var och en av oss – trots de metamorfoser vi genomgår från vaggan till graven – ändå förblir ”samma person”. Vi bär alltså på något oföränderligt inom oss. Detta korn av sanning kan genom meditation utvecklas till identifikation med Brahman – i det här fallet kallad ”Atman”, i folkmun ”Världssjälen”.

Vi har fått en självbespeglande, introvert och identitetsfixerad kultur.

4) En central tanke i Vedanta är ”icke-dualism” (Advaita). Västvärlden sägs vara ”dualistisk” eftersom den tror på motsatspar av typen: god–ond, Gud–Djävulen, krig–fred. Enligt Advaita är motsatserna skenbara och speglar två sidor av samma odelbara enhet.

Vi undviker konflikt, slätar över motsättningar och vägrar ställa grupper och intressen mot varandra.

5) Att undersöka den materiella världen och dra slutsatser utifrån observationer, leder inte till sann kunskap. Själva undersökandet är underkastat förändring och slav under illusionen ”Maya”. Verklig kunskap nås genom intuition, och inre insikt.

På många universitet frodas en kunskapsrelativism, som ifrågasätter grundläggande, vetenskapliga principer.

Det är kanske dags att omvärdera Swami Vivekananda och hans efterföljare. Eller snarare… att för en gångs skull tolka honom rätt.