Jag känner stor sympati för Jonas Sjöstedts syn att skattepengar inte ska nyttjas för att göda ägarnas fickor i de statsfinansierade välfärdsföretagen. Metoden att kapa vinsterna resulterar dock inte i någon samhällsekonomisk effektivitet. De privata aktörerna har många möjligheter att kringgå ”vinstförbudet”, till exempel genom slösaktighet med anslagna medel, till egen fördel.

Med gedigen kvalitetskontroll av verksamheten är höga vinster ett uttryck för effektivitet. Det vore uppenbart fel att med hjälp av vinstbegränsningar minska incitamenten att vidmakthålla denna effektivitet. En hög vinstnivå hos flertalet privata välfärdsföretag är dock inte enbart en följd av ändamålsenlig drift och organisation – den är också ett uttryck för alltför omfattande offentliga bidrag till välfärdsproduktionen. Vid ändamålsenlig drift kostar det de privata företagen producerar mindre än den ersättning de får. Minskade bidrag skulle nedbringa vinstnivån utan att förta strävan mot effektivitet. Lägre bidrag till privatägda företag är därmed en effektiv metod att reducera samhällets kostnad för välfärdstjänsterna. Är du med, Jonas Sjöstedt?

Mitt val av en annorlunda infallsvinkel än den som dominerar debatten om vinsttaket blottar ett annat och mångfaldigt värre slöseri med skattemedel än de vinster som hamnar hos privata ägare. Det visar att en effektivt bedriven produktion av välfärdstjänster kostar mindre än de offentliga anslagen, och att dessa anslag kunde minskas också i den dominerande, offentligt ägda sektorn. När privata företag demonstrerat att det går att producera till en lägre kostnadsnivå, borde rimligen krav kunna ställas på de offentligt ägda att klara av motsvarande prestation! Konkurrens måste ske på lika villkor, det finns ingen anledning att gynna de offentligt ägda på bekostnad av de privata! Besparingen i skattebelastning blir betydande när de offentliga företagen presterar i nivå med de privata och existerande slöseri med skattemedel försvinner.

Jonas Sjöstedt, är du med på min effektivitetsresa? Utgångspunkten är en kontroll som borgar för att såväl de privata som de offentligt ägda välfärdsföretagen genererar godkänd kvalitet i sitt utbud. Jag har, liksom du, ingen lust att betala merskatt för att gynna de privata välfärdsföretagens ägare. Men jag har ännu mindre lust att betala en ännu större merskatt för det slöseri, till ingens nytta, som uppenbarligen karaktäriserar den offentliga välfärdsproduktionen då den får lika mycket stöd per producerad enhet men inte har krav på att generera något överskott. Säger du att jag har fel? Att den offentligt ägda välfärdssektorn drivs effektivt och inte slösar? I så fall skär du av den gren som hela vinsttakdebatten handlar om. Och det vill du väl inte, eller?

Marian Radetzki är nationalekonom.