Redan i början av den sedermera omfattande #Metoo-kampanjen stod det klart att här utöver verkliga förövare också skulle komma att skördas oskyldiga offer. En kampanj på ett så känsligt tema, med ett så stort inslag av anonyma anklagelser, var helt enkelt förutbestämd att utvecklas till en arena för att göra upp gamla räkningar. Personer man haft konflikter med, men aldrig lyckats komma åt, skulle nu kunna brännmärkas, och personer som av politiska skäl blivit misshagliga skulle effektivt kunna rensas ut.

Redan under den första anstormningen började man kunna se tecken som ledde tankarna både till klassiska sovjetiska utrensningar, och till den bland så många svenska vänsterintellektuella så omhuldade kinesiska kulturrevolutionen.

En av rättsstatens grundläggande principer är att den tilltalade skall betraktas som oskyldig, till dess att motsatsen har bevisats. Under politiska utrensningar och personliga vendettor gäller motsatsen. Offret är definitionsmässigt skyldigt, och själva processen syftar endast till att skaffa fram tillräckligt mycket ”bevis” för en offentlig skådeprocess.

I svenska domstolar accepteras inte anonyma vittnesmål. Trots den extrema press som idag riktas mot vittnen till dödsskjutningar och brutala gänguppgörelser, håller rättsväsendet fast vid principen om att rättsstaten kräver att den tilltalade skall få veta vem det är som vittnar, detta för att man skall beredas rimlig möjlighet till försvar. Folkdomstolens grundläggande princip är, i skarp kontrast, att individer kan ställas till svars på basis av anonyma angivelser, mot vilka de inte har någon möjlighet att försvara sig.

I det sovjetiska fallet talade man om ”telefonrätt”, varmed avsågs att domaren i en process telefonledes fick besked uppifrån om hur processen skulle utfalla. Sedan var det bara att spela spelet till slut, utan att någon behövde bry sig om rättssäkerhet eller andra politiskt irrelevanta aspekter.

#Metoo-kampanjen har fått djupt oroväckande inslag av allt detta, av att medier i klassiska ”drev” kastar sig över personer som anonymt anklagas för sexuella trakasserier, utan att det klargöres exakt vad som förevarit, vem som blivit utsatt och inom vilken kontext angreppen sker. Det i särklass mest framträdande exemplet på detta är Riksdagens talman, socialdemokraten Urban Ahlin.

Anklagelser mot Ahlin om att han skulle ha gjort sig skyldig till sexuella trakasserier mot en medarbetare har förekommit inom partiet under snart ett decennium. Det förmenta offret har aldrig trätt fram. Exakt vad som påstås ha skett har aldrig klargjorts, och exakt vad som skrivits i påstådda sex-sms har aldrig framkommit. Interna utredningar har inte kunnat belägga att här finns något otillständigt. Detta till trots dyker anklagelserna upp med viss regelbundenhet.

Det mönster seriös grävande journalistik enkelt skulle kunna dokumentera rör en bitter kamp inom socialdemokratin om inriktningen av svensk utrikespolitik. I ena ringhörnan står alla de som förespråkar stöd åt Palestina och en ”förstående” hållning även till radikal islamism. Dessa kretsar har rötter som går tillbaka till Pierre Schori och hans vurm både för den palestinske terroristledaren Yasser Arafat och för andra ”glosögda gossar i grön uniform”, som det en gång uttrycktes i en kritisk debattartikel, signerad Nordal Åkerman.

I andra ringhörnan står Ahlin, vars inställning till palestinska Hamas och till radikal islamism i allmänhet på mycket goda grunder är betydligt mera kritisk. I valrörelsen 2014 var det många som spekulerade kring att just Ahlin, som då var partiets utrikespolitiske talesman, efter en förväntad valseger skulle utses till utrikesminister. Det hade varit ett utmärkt val, av en synnerligen väl meriterad politiker med omfattande internationella kontaktnät.

Med utnämningen av Margot Wallström blev det klart att den islamistiska falangen inom partiet hade segrat. Följderna blev ett absurt erkännande av Palestina som stat, en mycket förstående hållning till framväxten av radikal svensk islamism, och ett säkerhetspolitiskt fokus på FN som hotar att omintetgöra Sveriges försiktiga och mycket kloka närmande till NATO. Som framgått av den öppna konflikten mellan utrikesminister Wallström och försvarsminister Peter Hultqvist är det extremt mycket som nu står på spel.

Det är detta som är kontexten till drevet mot Urban Ahlin. Vad han möjligen kan har gjort för tio år sedan är inte relevant. De journalister på Dagens Nyheter som leder drevet fungerar nu som en klassisk kinesisk folkdomstol. Deras ”granskning” visar inget som helst intresse för den politiska kontexten. Syftet från Ahlins politiska motståndare är att han skall brännas, och att hans falang inom partiet skall tystas.

Riksdagsledamöter utsätts nu för uppringningar där man tillfrågas om man har förtroende för Ahlin. De som svarar jakande utsätts för frågor om hur detta kan vara möjligt, efter allt som ”granskningen” har avslöjat. Tanken går här åter till sovjetiska utrensningar, där ”sovjetmänniskor” sattes under press av KGB att vittna mot politiskt utsedda offer.

Det är nu hög tid för andra medier att punktera denna kampanj, att framhålla det rättsvidriga i att en person så lättvindigt kan åtalas och dömas – utan bevis, utan att offret träder fram, utan att det ens klargöres vad som påstås ha skett. Det är dags att stänga folkdomstolen i Marieberg.