Så här beskriver Fröding den överhet som en gång i tiden höll pli på befolkningen:

Våran prost /är rund som en ost /och lärd som själva den onde, /men gemen likväl och en vänlig själ … /- men annat är det vid helgen. /Så fort han får prästrocken på, /vi andra känna oss ynkligt små, /men prosten likasom växer, . . Jag glömmer väl aldrig i all min dar, /hur vördig han var /här om sistens i kappan och kragen, /hur världens barn /han malde i kvarn /och läste för köttet lagen! …

Här följer nu Göran Rosenbergs ord till allmogen, ”Julens påminnelse”, utsagda med stort och grötmyndigt allvar i ”God morgon världen!” och utan ett spår av den humor som blänker i Frödings dikt (21 december 2017).

Han inleder visserligen med ” Vad det kristna julbudskapet djupast innebär är jag kanske inte rätt person att uttala mig om, men att det har med omtanke om utsatta människor att göra är inte svårt att se” Nej, just det: Göran Rosenberg är kanske inte rätt person, men han kan naturligtvis inte gå julen förbi utan att ta detta tillfälle att åter en gång få predika. Så han fortsätter:

Det säger självt att det är lättare att upprätthålla en enklare samhällsgemenskap byggd på starka förpliktelser mellan få människor som är tydligt beroende av varandra – familjens, stammens eller klanens gemenskaper – än en större nationell gemenskap…

Mot den bakgrunden ljuder Bibelns ord rakt in i vår egen tid. Du ska visa invandraren kärlek – därför att invandraren skulle kunna vara du. Idag mer än någonsin.

När Frödings prost skällde ut sina syndiga församlingsmedlemmar visste han hur de hade det. Han levde mitt ibland dem ”och skäms ej, att far hans var bonde.”

Vi var ju inte där, någon av oss, och hörde på, men jag tror nog att han utgick från den fattigdom, och i många fall elände, som hans enklare församlingsbor levde i. Så fick han sin trovärdighet och så kunde han nå människornas hjärtan.

Rosenberg – liksom förresten God morgon världen! i övrigt – verkar inte ens reflektera över sin trovärdighet. Den tar han tydligen som självklar – eller kanske gudagiven?

Hur kan han annars mot varandra ställa klanens gemenskap mot den större nationella gemenskapen, utan att med ett ord nämna att den förra hotar den senare?

Han påpekar ändå: ” Samhällelig självförstörelse är en mycket mänsklig egenhet.” Ja, det är det. Och den försiggår nu, när du, Göran, sitter och skriver dina krönikor. Utanför ditt fönster, säkert i en annan stadsdel eller i andra städer, men du måste ändå känna till det, det samhälle du talar om och till vilket dina föräldrar en gång kom, och att det nu rivs ner.

Tycker du inte att detta samhälle var värt att bevara? Hade det bara sådana kvaliteter som du lika gärna anser dig kunna vara utan?

Detta inlägg är mycket typiskt för främst Göran Rosenberg men också för det mesta som framförs i God morgon världen! Man predikar, påbjuder moralisk upprustning utan att bekymra sig om den verklighet, i vilken de människor lever som man kräver bättring av. Den våldtagna flickan, den rånade pojken, den med tvång bortgifta flickan, den förslavade, i hemmet inlåsta kvinnan har man inte många ord för. Man bekymrar sig mest för de reaktioner, förvisso ibland inte särskilt vackra, som dessa fenomen kan leda till. Vilka småbarn dessa predikanter är jämfört med Frödings prost!

(Ursäkta Göran Rosenberg! Du fick klä skott för många andra. Men du är så oemotståndlig i din noggrant utmejslade persona: din rundnätta apparition med dess allvarligt stirrande ögon – och framförallt: din entonigt mässande, allvarstyngda röst. Du har lyckats väl!)