Sverige, alltså det Sverige som styrs av politiker och myndigheter, är numera en soppa. Allt är förvisso inte en soppa. En del tycks fungera väl. Vid en allé i huvudstaden nära min arbetsplats satsar kommunen till exempel miljoners miljoner på att byta ut den jord där alléträden står planterade. Asfalten och trottoarerna grävs upp metervis från träden, sugmaskiner används för att frilägga rötterna som sedan bäddas in i ny jord. Träden är väl fyrtio år eller mer och hade troligen klarat ytterligare fyrtio år utan jordbyte, men det kan man ju inte säkert veta.

Kommunens politiska ledare följer nog säkerhetsprincipen vilket visar att det trots allt finns en del ordning och reda mitt i soppan. De politiska ledarna har ju råd, som en av jordbytarentreprenörsarbetarna kommenterade när jag tog upp saken. Det känns tryggt.
Men trots stockholmspolitikernas omsorger om träd har jag, och troligen de flesta andra, en krypande känsla av att Sverige är på fel väg på de andra områden som styrs av politiker. Skola, migration, kriminalitet, utanförskap, försvar, sjukvård och så vidare. Medborgarna tappar tilliten till att ”samhället” ska leverera det medborgarna anser sig betala för.

Vad händer då? Jag ser tre olika scenarier.

Det första är att det existerande systemet lyfter sig i håret. Det är osannolikt men tänkbart. Det skulle exempelvis innebära att den svenska polisen lärde sig av polisen i New York, som under några decennier målmedvetet och uppenbarligen framgångsrikt arbetat för att deras stad ska komma till rätta med brottsligheten och bli ett förhållandevis säkert ställe. Det skulle också innebära att utbildningsministern la ned de centrala pedagogiska institutionerna, inte bara lärarhögskolorna utan också exempelvis skolinspektionen, och förmådde lärarkåren att ta det pedagogiska ansvar som den abdikerade från – man kan också säga ”motades bort från” – för några decennier sedan. Det skulle också kunna innebära – fast det här är kontroversiellt om än troligtvis klokt – att inrikesministern anlitade den erfarna israeliska säkerhetstjänsten för att komma hantera hotet från islamister.

Detta första scenario skulle handla om att rädda så mycket som möjligt av den sargade välfärdsstaten. Det skulle kräva en hel del politiskt statsmannaskap, bland annat för att upphäva PK-istiska dumheter som står i vägen för ett tillfrisknande, till exempel den lagstadgade multikulturalismen. Scenariet är därför, som sagt, föga troligt.

Det andra scenariet är både det otäckaste och det mest sannolika, nämligen ”mer av samma”. Varför skulle ett politiskt maktsystem som under decennier med öppna ögon misslyckats med att lösa sina problem – studera exempelvis Arbetsförmedlingen – plötsligt ta sitt förnuft till fånga och dra en slutsats som aldrig dragits tidigare, nämligen att det finns någon sorts systemfel i hela konceptet? Eftersom jag idag inte kan se några tecken på sådan självrannsakan hos makthavarna har jag svårt att föreställa mig hur en tillnyktring skulle kunna inträffa.

Det kanske mest besvärande draget i detta scenario, alltså ”mer av samma”, är att det bitvis skulle ställa makten i harnesk mot medborgarna. Om makten, läs polisen, inte lyckas hålla brottsligheten under kontroll kommer medborgarna så småningom att bilda beväpnade medborgargarden. Detta skulle inte ses med blida ögon av makten som i stället skulle betrakta gardena, troligen inte utan grund, som ett slags nazisttrupper. Man behöver inte så mycket fantasi för att föreställa sig ett nytt slags våld, nämligen mellan makten och grupper av särskilt uppretade medborgare.

Eller ta ett annat exempel, föräldrar som själva vill ordna skolundervisningen för sina barn i stället för att skicka ungarna till erkänt undermåliga kommunala skolor. Det går inte idag (se min krönika ”Att ta saken i egna händer” 4/1 2018). Om medborgare försöker lösa sina problem på egen hand när staten inte klarar uppgiften så hotar staten att omhänderta medborgarnas barn. Jag vet att frågan har många bottnar, men i ett sönderfallsscenario tillkommer aspekter som vi inte behövt besvära oss med tidigare.

Om Sverige hade varit Latinamerika, åtminstone Latinamerika för några decennier sedan, så hade ett naturligt tredje scenario varit att armén tagit över. Men vi har ingen armé. Vi har över huvud taget inget alternativt maktcentrum. (Kanske att Muslimska brödraskapet skulle kunna mobilisera sig till någon sorts ny makthavare om det etablerade systemet faller samman, det kan jag inte bedöma.) Vi har inte ens någon riktigt trovärdig opposition inom politiken. Det finns ingen, vad jag kan se, social kraft som skulle kunna ta över makten på ett någorlunda ordnat sätt om dagens politikervälde faller samman. Ett sådant sönderfall är det tredje scenariet, alltså att statsapparaten ger upp och slutar att ens försöka lösa några problem.

Om jag hade något att säga till om skulle jag i första hand välja det första scenariet. Om detta är omöjligt skulle jag ta det tredje framför det andra. Det tredje är visserligen skrämmande på det viset att välfärdsstaten och den samhälleliga ordning som vi vant oss vid skulle bryta ihop och stora klyftor skulle uppstå mellan olika grupper av medborgare. Brottsligheten skulle få friare spelrum när exempelvis polisen lägger av eller endast ingriper mot kontant betalning. (Jaså, det kan inte hända i Sverige? Det händer över hela världen utom i det ovanliga och civiliserade västerland vars dygder och värderingar det officiella Sverige dagligtvis bekämpar. Varför skulle inte mänsklighetens normaltillstånd kunna återuppstå här när vi lyckats undergräva fundamentet för våra framgångar? OK, Sverige har varit ovanligt civiliserat i många hundra år, det medges.)

Fördelen med det tredje scenariet är att makten inte, som i det andra scenariet, motarbetar sådana driftiga människor som idogt skulle försöka bygga en ny ordning, till exempel genom att starta bra skolor och sjukvårdsinrättningar, visserligen bara för dem som skulle ha råd att betala ur egen ficka, men frågan är om inte det, trots allt, är en bättre lösning än en påtvingad jämlik men dålig lösning för alla. Om några har det bra kan alla få det bra, men om ingen har det bra finns ingen förebild att sträva mot.