Nu är året snart till ända och om ett år kommer vi att leva i ett helt nytt politiskt landskap. Dessförinnan kan det vara klokt att fundera lite på en möjlig framtid efter valet. Något slags mental beredskap blir bra att ha. Den här texten kan vara en början till sådana insikter.

Jag tänker på Gustav Vasa och hans långa och osäkra skidtur i Dalarnas obebyggda trakter men också på att Sverige bara några år senare var på väg att staka ut sin väg in i en då okänd framtid.

Sverige har, enligt min mening, blivit ett land som är fullt av regimtrogna människor, organisationer och media där statens intressen, vad dessa än är, alltid verkar få gå före medborgarnas egna förväntningar, krav eller intressen.

I en diktatur anser sig regimen själv alltid ha rätt. Om regimen själv eller folket tvivlar på att diktaturen har rätt så faller diktaturen till slut. Så illa är det inte i vår demokrati. I september faller nämligen inte demokratin, men väl regeringen. Svenskarna kommer dessförinnan att ställas inför tre alternativ: Moderaternas och Sverigedemokraternas hårda fix, Socialdemokraternas mjuka vägen-fix där SDs verklighetsbeskrivning accepteras men där lösningarna som föreslås är ”svenskt” mjuka och så för det tredje dagens låt gå-politik med mupparna där ändamålet, globalismen, helgar alla medel.

Uppenbara problem kan inte längre sopas under mattan. Fler och fler kommer att dras fram. Det finns berg av illgärningar och åtskilliga orättvisor att belysa för enskilda skolbarn och hela klasser och skolor, vårdtagare, svältande pensionärer, jagade kvinnor och mycket mer. Men även vad klansamhällen gör med ett välfärdssamhälle. Även om människor ser uppenbara avigsidor så begriper de inte den inneboende logiken. Det kanske fler gör efter valrörelsen.

Att beskylla och stämpla kritiker till dagens utveckling för att vara rasister, nazister, afrofober, islamofober, vilket makten gör, framstår för allt fler som helt kontraproduktivt och korkat. Avslöjande dumt, särskilt som så många av de värsta stämplarna visat sig sakna ens normal anständighet. De normala, anklagade vita medelålders männen eller kvinnorna eller bara vita människorna i detta land känner heller inte alls igen sig i sådana generella, oförskämda icke-demokratiska omdömen.

Därmed närmar vi oss frågan om det nya politiska landskap vi kommer att ha om mindre än ett år. Vad kommer till exempel att hända när vänsterliberaler inser att den okontrollerade massinvandringen varit och är till skada för det stora flertalet svenskar och även för de integrerade invandrarna? Tänker de kanske påstå att invandringen är kontrollerad och lönsam i det långa loppet? Att hävda detta är snart inte längre möjligt hur man än försöker att vrida och vända på argumentationen. Invandringen är tyvärr inte alls under kontroll och hela frågan präglas av tvärvändningar, panikutryckningar och reella hot mot hela vår välfärdsstat. Invandringsfrågan är vad valet kommer att handla om och detta alldeles oavsett vad som påstås debatteras.

Jag tror därför att SD till att börja med snabbt kommer att bjudas in till rundabords-samtal av andra partier så snart valet är över. En ny gemensam plattform där de olika demokratiska ideologierna kan bryta sina olika visioner pressas förhoppningsvis fram rätt så snabbt. Identitetspolitik, normkritik, marxism och radikalfeminismen dör då en stillsam sotdöd.

Saknad av få utom av dem som levt gott på jävlas med oss andra. Men sedan då? Vilken ska Sveriges plats i Europa vara och vad slags samarbeten med andra stater är bra för stabilitet och välstånd i vårt land? Sverige förefaller sitta fast i ett nät av europeiska och internationella åtaganden som ofta får återverkningar på individnivå. Jag önskar en genomlysning där det framgår vad i dessa åtaganden som gynnar eller missgynnar Sveriges medborgare. Det är en frågeställning som gäller både individ och stat.

Fortfarande efter 25 år i det här landet undrar jag vad svenska medborgare vill. Alla och envar bör uppvakta sina respektive riksdagsmän och förklara vilka förväntningar man har på dem, i alla fall efter valet. Sverige förtjänar och ska också få en öppen och förutsättningslös debatt om vad som krävs för framtida segrar och lagrar som det så välkomnande står att läsa för den som tagit sig genom Vasa-loppet i fädernas spår. Vad Gustav Vasa gjorde för att ena landet var stort men att räta ut det här krökta riket lär bli större!

Rebwar Hassan är ledamot i Stockholms läns landsting, före detta riksdagsledamot, utesluten ur miljöpartiet på grund av kritik mot partiledningen.