Rubriken syftar på mig och har formulerats av bloggaren Knut Lindelöf. Visserligen håller jag inte med Lindelöf i sak, men det är inte utan att jag blir smickrad av att tillerkännas en så framstående position.

För Mikael Nyberg, skribent i Aftonbladet, är jag ”Doldisen bakom den nya brunblå högern”. Det är jag som ligger bakom de senaste årtiondenas politik: ”Borgerliga och socialdemokratiska regeringar har sedan dess [1990-talet; PEs anmärkning] genomfört en rad av förslagen” som min tankesmedja presenterat.

Det är anklagelser som förpliktigar. Jag har uppenbarligen ett stort ansvar för Sverige. Men jag vet inte vad jag ska göra nu.

Eller rättare sagt vet jag precis vad som skulle återföra Sverige till rätt spår, men jag vet inte vad just jag kan göra för att underlätta denna vändning.

För rubriksättaren Knut Lindelöf kan det komma som en överraskning, men jag är övertygad om att det enda som kan rädda Sverige är en rejäl dos demokrati. Med demokrati menar jag då inte i huvudsak rätten att rösta i allmänna val en gång vart fjärde år, även om det naturligtvis också ingår, utan yttrandefriheten, rätten att tala fritt utan statlig censur och helst också utan andra bestraffningar.

Jag har genom åren skaffat mig ett försvarligt antal vänner och bekanta varav många, enligt min mening, är kloka, insiktsfulla och klarsynta. När jag nu talar med dessa intelligenta människor inser jag att nästan alla är beroende av att ligga väl till. Det kan vara docenter som söker en professur och därför aktar sig för säga eller skriva saker som viktiga människor inte skulle uppskatta. Det kan vara en företagare som har kommunen eller ett känsligt storföretag som stor kund och därför inte vill säga något som kommunen eller storföretaget skulle tycka vara olämpligt. Det kan vara den frie författaren och skribenten som måste sälja artiklar till tidningar för sin överlevnad. Det kan vara läkaren som är rädd för vad kollegorna ska tycka.

Alla dessa kloka personer förklarar för mig att de måste censurera sig för försörjningens och anseendets skull. Om de öppet diskuterade sina observationer, känslor och bedömningar skulle de bli hållna för rasister, nazister och brunråttor.

Förstår du? Ska jag säga det tydligare? En, som jag tror, stor del av landets mest insiktsfulla människor är djupt oroliga för Sveriges framtid men törs inte framföra sina åsikter. Idag har jag talat med tre stycken framstående men tysta svenskar som oberoende av varandra har frågat mig om jag tror att det överhuvudtaget går att reda upp det svenska tillståndet på ett rimligt konfliktfritt och ordnat sätt. Jag har uppriktigt och sanningsenligt svarat att jag inte vet. Även jag funderar mycket på den frågan.

Om dessa människor vågade tala så skulle stämningsläget i nationen – ”den allmänna opinionen” – ganska snart förändras. Det skulle bli allt svårare för politikerväldet att med hjälp av lydiga media undvika att ställa uppenbara frågor för att i stället leverera nonsenssvar.

Demokrati handlar om att räkna huvuden. Inför valurnorna är alla huvuden lika mycket värda. Men när det gäller att påverka den allmänna opinionen – vilket inte är detsamma som att uppträda i TV utan minst lika mycket att övertyga sin granne – är alla huvuden inte lika mycket värda. Den allmänna opinion är en fullt lika demokratisk institution som de allmänna valen, men den formas på ett lite annorlunda sätt, nämligen genom att de som av naturen fått lite skarpare ögon än de andra förklarar för de andra vad de ser så att de andra kan använda sitt sunda förnuft – vilket enligt min erfarenhet är så jämlikt utdelat av naturen att man i stället för ”alla människors lika värde” med fördel kunde tala om ”alla människors lika sunda förnuft” – till att formulera en uppfattning som de tillkännager vid valurnorna.

Detta innebär bara att de klarsynta har en medborgerlig, demokratisk skyldighet att tala om vad de ser. Om de känner sig tvungna att för sin egen välfärds skull svika detta uppdrag är det förståeligt men troligtvis förödande.