I England firar man varje år sedan 1919 Remembrance Day den 11 november till minnet av de militärer som dog i landets tjänst under första världskriget. Union Jack-flaggan svajar stolt i höstblåsten. En liten röd vallmoblomma bärs på kragen som ett tack till tidigare generationer för den fred och frihet som deras uppoffringar skapat. Om än för bara en dag släpps patriotismen lös i England.

I Sverige känns dock krig, ofrihet och individuella uppoffringar långt borta. Men det betyder inte att vi inte har saker och ting att vara tacksamma för. Tvärtom.

I ett historiskt och geografiskt perspektiv föddes vi svenskar med en enorm silversked i munnen. Det har vi gjort i snart 100 år nu. Givetvis påverkar detta utgångsläge vår verklighetsuppfattning och världsbild. Per Anders Fogelström var min farfars favoritförfattare. Farfar föddes 1906. Kanske var det just Fogelströms beskrivning av Sveriges svåra och hårda förvandling från fattigt och eländigt jordbruksland till rik industristat och välfärdssamhälle som tilltalade farfar. Kanske såg han sitt eget och hans föräldrars strävanden i boken ”Mina Drömmars Stad”.

Vi har ingen Remembrance Day i Sverige. Det är synd. Det rika, fria, jämställda och välmående Sverige som vi njuter frukterna av idag skedde inte av en slump. Vårt statsskick, världsfärdssamhälle och globalt konkurrenskraftiga ekonomi byggdes av våra förfäder, med blod, svett och tårar. Att inte fira våra förfäders uppoffringar och bedrifter visar på historielöshet. En respektlöshet, som i sin tur bereder vägen för självgodhet. Vi tar vår fred, frid och höga levnadsstandard för givet. Det är ett farligt utgångsläge. Det gör oss sårbara.

Under de senaste femtio åren är Sverige på glid. Genom våra egna prioriteringar och beslut, framdrivna av känslosamma politiker och PK media, skapar vi, sakta men säkert, ett fattigare, ofriare, osäkrare, mindre jämställt och mer illamående fosterland. Att Sverige imorgon blir som Malmö idag (läs Lars Åbergs bok ”Framtidsstaden”) känns ofrånkomligt. Vi är i full fart med att fördärva det Sverige vi ärvt. Hur kunde det bli så?

Orsakerna till “den svenska situationen”, som norrmännen säger, är många. Konsekvenserna av ett imploderande svenskt samhälle påminns vi om dagligen. Helt plötsligen har vi fattiga pensionärer som rotar i soptunnor, uteliggare och tiggare, gruppvåldtäkter, regelrätta inbördeskrig i no go-zoner, attacker mot poliser och ambulanspersonal, kommuner vars ekonomi går på knäna, kvinnor som ofrivilligt stannar hemma, försämrade skolresultat, ökade bidragsutgifter då en växande grupp människor aldrig hittar ett jobb, ökad segregation då familjer byter kommun i sökandet efter bättre skola och allmän säkerhet och så vidare och så vidare.

För att kunna resonera kring orsakerna till “den svenska situationen” måste vi först erkänna att ”Sweden, we have a problem!”. Utifrån denna insikt måste vi tillåta en öppen diskussion om invandringens konsekvenser på Sveriges demokrati, statsskick, civilsamhälle, ekonomi och medborgare. Att föra en mogen diskussion bland vuxna och att genomföra konsekvensanalyser baserade på fakta, som i sin tur ligger till grund för politiska beslut, är något vi tar för givet inom alla andra ämnesområden. Så varför inte inom invandringspolitiken? Vill politikerna bygga en ny motorväg till exempel räcker det ju inte med att de tycker att det känns rätt i hjärtat.

Enligt Pew Research Centre är idag cirka 8,1 procent av Sveriges befolkning muslimer. Det är tredje högst i EU efter Bulgarien och Frankrike. Pew uppskattar vidare att den muslimska befolkningen i Sverige kommer att öka till mellan 11 procent och 31 procent 2050 beroende på invandringstakten. Ökad invandring är inte i sig något negativt. Se bara på invandrarstater som USA och Australien. I USA och Australien ställer dock staten stora krav på sina invandrare. Staten sänder klara signaler till de nyanlända om landets kultur, historia, värderingar, traditioner och om individens skyldigheter gentemot stat och civilsamhälle.

I Sverige är detta budskap som bäst bortglömt. Som värst skickar vi medvetet ut signaler om nationellt självförakt (”Vi har midsommarafton och sådana ’töntiga’ saker” sa Mona Sahlin) och ren svaghet (lagändringar för ensamkommande unga trots att en större majoritet ljugit om sin ålder). I en sådan situation är det inte svårt att förutse att fler människor från runt om i världen kommer att söka sig till Sverige, och att utvandringen av ursprungliga svenskar kommer att öka.

I vår konsekvensanalys måste vi studera Inglehart-Welzels kulturkarta lite grundligare. Vi måste våga förstå och tala ärligt om andra kulturer. Invandrare har olika förutsättningar att assimilera sig till den svenska kulturen beroende på varifrån de kommer. För vissa nyanlända kan det vara en lång process då deras värderingar är totalt motsatta våra svenska värderingar.

Två exempel. Enligt FNs ojämlikhetsindex 2015 är Sverige fjärde mest jämlika landet i världen, medan Afghanistan ligger på etthundrafemtiofjärde plats. Jämlikhet mellan könen är ett främmande koncept i Afghanistan. I Press Freedom Index, som mäter medias oberoende, hamnar Sverige på silverplats medan Afghanistan på etthundratjugonde plats. Oberoende och kritiska media är en förutsättning för en väl fungerande demokrati, men är inte någon prioritet i Afghanistan.

Om vi bara vågar skicka tydliga signaler till de nyanlända om vad som gäller i Sverige (typ jämlikhet och yttrandefrihet), om vi ställer krav, och tar oss tid att förklara länken mellan vår svenska kultur och det statsskick, välfärdsstat och samhälle som de nyanlända själva uppskattar så mycket, då har de nyanlända en chans att assimilera sig till majoritetens kultur. Men det förutsätter givetvis att de vill assimilera sig. Det är ingen självklarhet bara för de tagit sig hela vägen till Sverige.

Fortsätter vi däremot på samma linje, där den svenska multikulturpolitiken tystar majoriteten och förringar dess kultur, samtidigt som den fjäskar med utländska kulturer som den inte förstår, och genom sin kravlöshet och bidragsbombardemang gör det fullt möjligt för nyanlända att leva gott i Sverige utan den minsta skyldighet, då fortsätter integrationen att misslyckas. Än värre, utan incitament till assimilering håller de nyanlända gladeligen fast vid sina traditionella värderingar, och urholkar därmed välfärdsstaten, det sekulära samhället och demokratin. Och detta samtidigt som de kräver ett mer hierarkiskt statsskick och patriarkat samhälle då de passar bättre ihop med deras traditionella värderingar. Så kan det inte fortsätta. Valet är fortfarande vårt att rädda vårt land från fördärvet.

Jakob Modéer är statsvetare utbildad i USA med Masters i Biståndsmanagement, f.d. affärsman och utländsk investerare i östra Europa, numera projektledare på näringslivsutvecklingsprojekt (SECO, USAID, DFID, EU) och hemmahörande på Balkan sedan 1993. Skriver om Balkan och Europa på egen blogg. Tror att vissa värderingar är bättre än andra om man vill upprätthålla ett demokratiskt politiskt system och skapa ett samhälle som prioriterar alla medborgares välmående.