Behöver demokratin vitaliseras? Behöver riksdagens självständighet stärkas? Behöver grundlagen reformeras i grunden? Mitt svar är ja.

Den svenska demokratin uppfyller visserligen de grundläggande kraven på mänskliga rättigheter, fri åsiktsbildning – tryckfrihet, yttrandefrihet, mötesfrihet – och allmänna och fria val men är samtidigt förenad med allvarliga brister som sammanhänger med frånvaron av maktdelning tillsammans med att den offentliga makten i praktiken utövas av partieliterna som inte är offentligrättsligt reglerade. Därmed undgår den all form av insyn, granskning och kontroll.

Dörren för folkligt inflytande över den offentliga makten har stängts. Det gäller både inflytandet över ställningstagandet i enskilda sakfrågor och i valet av vem som skall representera väljarna i riksdagen.

Möjligheten att ta initiativ till folkomröstning finns inte och den traditionella vägen att verka politiskt- som medlem i ett politiskt parti – har urholkats på sitt innehåll. Partimedlemmarna lämnas därmed i samma maktlösa situation som de icke partipolitiskt aktiva med ett inflytande som stannar vid rätten att vart fjärde år få rösta på parti med i förväg uppgjorda listor och med känd uppfattning bara i de frågor som ingår i partiernas valmanifest eller som blir föremål för diskussion under valrörelsen.

Partieliterna försvarar den rådande ordningen med att väljarna i allmänna val kan visa vad de tycker och utkräva ansvar av den regeringen de inte är nöjda med. Men den argumentationen håller inte. För det första vet väljarna inte alltid vilka partier som ställt sig bakom vilka beslut – det är sällan vi har majoritetsregeringar i Sverige. För det andra röstar man i ett val på ett paket av uppfattningar – enskilda frågor kan inte lyftas ut – utan helheten måste köpas.

De flesta av de hundratals olika ärenden som behandlas under en mandatperiod, är också okända för väljaren vid valet. För dessa finns inga mekanismer för väljarna att visa sin uppfattning.

Möjligen är det här vår demokratiska modell spårat ut. Kombinationen västvärldens mäktigaste parlament med de svagaste parlamentarikerna, blev nog inte riktigt vad grundlagsfäderna tänkte sig. Inte heller tror jag att det låg i deras kalkyl att den politiska makten skulle kidnappas av partieliterna och lämna alla andra utanför – partiföreträdare, partimedlemmar och vanliga väljare.

Mycket kan göras för att ändra detta. En del görs också men i det arbetet hålls medborgarna nogsamt utanför. Då tillsätts istället en utredning med bara företrädare för de politiska partierna.

Så var också fallet när grundlagen senast reviderades. 15 personer ingick i utredningen fördelade på de sju riksdagspartierna. Men bara sju av utredningens ledamöter kom från riksdagen. Övriga ledamöter bestod av lojala partianhängare utanför denna krets.

Men varför hämtas inte företrädare för organisationer av folkrörelsekaraktär som LO, Svenskt Näringsliv, Svenska Kyrkan, Hyresgästföreningen, LRF, TCO, SACO m.m. till utredningen för att bredda debatten? Och varför hölls de övriga 342 riksdagsledamöter utanför processen, ty det är först när slutresultatet förelåg som det nådde riksdagens ledamöter.

Det är lätt att förklara. Det är så partiledarna vill ha det. Med så lite insyn som möjligt blir det lättare att föreslå reformer som gynnar det egna partiet och partiledarens egen maktställning.

En strategi som innebär att partierna pratar sig samman bakom stängda dörrar. Och genom att partierna pratat sig samman väcker grundlagsfrågor aldrig någon debatt och blir därför aldrig någon valfråga.

Det går att ändra på. Men det kräver att trycket från väljarna är så starkt att partieliterna inser att de skadar dem att inte verka för en fördjupad demokrati och ett ökat medborgarinflytande. För man ska inte tro att någon partiledare frivilligt kommer att arbeta för att minska den egna makten.

Varje generation måste erövra sin form av demokrati för att citera en före detta svensk statsminister – Olof Palme. Det är bara att sätta igång.

Anne-Marie Pålsson är fd riksdagsledamot (M) och docent i nationalekonomi Lunds Universitet samt mamma till pigdebatten och RUT och författare till boken Knapptryckarkompaniet. Artikeln har tidigare presenterats i ett nyhetsbrev från Medborgarrättsrörelsen.