Den framstående sovjetryske fysikern Gury Marchuk, som jag personligen råkade känna, drabbades en gång av en mycket besvärlig infektion som ständigt förvärrades trots behandling med antibiotika och andra medel. Inget av detta hjälpte. Som den kunnige matematiske fysiker som Marchuk var genomförde han en matematisk studie av sin egen sjukdom. Han beskrev sitt tillstånd som en växelverkan mellan bakterieangreppet, kroppens immunförsvar och de insatta läkemedlen.

När han löste sitt ekvationssystem fann han döden var en av lösningarna och till och med trolig sådan. En annan lösning av ekvationssystemet var att plötsligt förvärra bakterieangreppen. Vad som kunde hända då var att immunförsvaret aktiverades ytterligare och på så sätt skulle kunna få möjlighet att slutligt besegra infektionen. Han klargjorde detta för sin läkare och föreslog honom att medvetet förvärra infektionen. Läkaren var ytterst tveksam då risken att avlida kraftigt skulle höjas men gav efter en tid med sig. Marchuk blev efter behandlingen ännu sjukare men gradvis vände förloppet och efter en tid tillfrisknade han helt.

Är det möjligt att ett dylikt tillvägagångssätt är tillämpbart i ett socialt sammanhang? Tanken är att det som uppfattas som negativa ändringar ger upphov till motreaktioner med dessa är inte sällan för svaga eller otydliga för att en verklig ändring skall komma tillstånd. Man kan med andra ord hamna i situationen som den med grodan i den långsamt uppvärmda kastrullen. Till en början är det OK men vid en viss temperatur blir det försent och grodan är ohjälpligt förlorad. Den svenska migrationssituationen hösten 2015 var på väg mot en punkt utan återvändo och där samhället plötsligt fick kraft att sätta stopp.

Idag förekommer allt fler röster att migrationen åter skall släppas loss och Sverige åter bli världens främsta humanitära stormakt. Det är som de flesta känner till ingen brist på människor som vill komma hit och bli omhändertagna. Inte heller förefaller det vara brist på människor och myndigheter som inget hellre vill än att ta hand om dessa hjälplösa stackare. Att landet inte mäktar med detta spelar föga roll då de med öppna famnar är lika uppfyllda av kärlek som kristenhetens alla helgon och litet till. I ett sådant fall kommer landet sannolikt att helt förlora sin egenart och de facto gå under som nation i den form som rått de senaste 500 åren. Ingen väg tillbaka är knappast längre möjlig.

En annan möjlighet är i stället, i analogi med Marchuks tillvägagångssätt, åter kraftigt aktivera migrationen som många vill och ta sig an alla de migranter som de övriga europeiska länderna inte vill eller kan ta emot. På detta sätt kan man ytterligare höja ribban för den humanitära stormakten. Risken är förvisso en snabb total katastrof alternativt ett slutgiltigt och definitivt uppvaknande ur en orealistisk dröm. Kanske är en sådan Döbelnsmedicin nödvändig för Sverige? Skulle det misslyckas så är det ju ändå en hjälp för de övriga europeiska nationerna som inte behöver upprepa experimentet.