För några år sedan deltog jag i en mycket ambitiös resa till Tunisien. Under en dryg vecka såg och beundrade vi framförallt de olika antika lämningarna från denna region, som under romartiden helt enkelt kallades Africa. Det var minnen från punisk, romersk och bysantinsk tid. (Den som är intresserad av antiken och framförallt det romerska imperiet rekommenderas ett besök. Man kommer mycket nära det forna livet där. Man kan till exempel besöka rika romerska borgares villor, nedgrävda i marken som skydd mot hettan, och få stiga på vackra mosaikgolv – hur länge de nu kommer att klara trampandet av turisternas fötter.)

Men något helt annat har stannat i minnet. Det är inget byggnadsverk. Det är ett stenbrott i Chemtous där man bröt den gula marmor som användes i romarnas prestigebyggen. Inte heller är det stenbrottet i sig, även om det är imponerande.

Det är några skuggningar i marken på fältet. Skuggningarna framträder som två smala och långa rektanglar – kanske några meter breda och drygt något tiotal meter långa. De syns tydligt från toppen av det berg där marmorn bröts.

För två tusen är stod där ett par baracker. I dessa bodde de slavar som bröt marmorn. Att vara dömd till en gruva eller ett stenbrott innebar en långsam död. Men medan de levde bodde de alltså i dessa baracker. Det avfall de slängde, och kanske också deras kroppar, gödde marken så att växtligheten under barackerna fortfarande, efter två tusen år, är frodigare än omgivningens.

De flesta av oss kommer inte ens att göra ett sådant avtryck i historien.

Under resan hade vi två mycket kunniga och mycket socialt kompetenta ciceroner. De var båda disputerade forskare med inriktning på olika aspekter av livet under antiken. Den kvinnliga forskaren hade studerat lantbruk i Afrika under den romerska tiden, och har därefter varit engagerad i olika biståndsprojekt i området.

Hon var alltså mycket kunnig och hade dessutom ett vinnande sätt. Jag blev förförd av henne – socialt förförd. (Min fru var med på resan). Därför kunde jag inte låta bli att i slutet på resan berömma henne. Jag sade ungefär ”Jag är mycket kritisk till bistånd. Jag tror inte det leder till mycket gott – men det kan väl inte vara alldeles värdelöst när sådana som du arbetar med det”.

Men, på nyktrare kaluv måste jag nog ändå fortfarande bekänna mig till uppfattningen att bistånd, taget som helhet, i bästa fall är meningslöst, oftast förödande för mottagarländerna. Annorlunda är det för biståndsadministrationen och dess medarbetare. De drar naturligtvis nytta av biståndet.

Jag tror de flesta betraktare, som inte direkt är inblandade i verksamheten, anser detsamma. Just därför kommer biståndet att vara i evighet. Hur kan det komma sig?

En jämförelse mellan det romerska rikets och den katolska kyrkans öden är belysande.

Det romerska imperiet var en administrativ enhet med givna uppgifter. Den skulle framförallt garantera lag och ordning, så att det vardagliga livet inte bara var möjligt att leva utan också skulle kunna utvecklas, det vill säga leda till en bättre vardag. Det gjorde riket också länge, under många hundra år. Men, av orsaker som vi kan lämna därhän, blev uppgiften allt mer omöjlig. De delar av dess befolkning som hade möjlighet vände därför Rom ryggen och nöjde sig med de nyttigheter som deras, ofta germanska, kungar kunde leverera. Riket hade misslyckats.

Annorlunda var det för kristendomen, rikes officiella religion. Den lovade visserligen mycket, till exempel evig salighet, men leveransen skulle inte ske i denna världen utan i nästa. Oavsett hur eländig tillvaron kunde vara under de mörka århundraden som följde på Roms fall, bevarade kyrkan sin makt. Kyrkan misslyckades inte. Den lever fortfarande.

Detsamma gäller för biståndet (och en hel del annan offentlig politik). Ingen ser något resultat, ingen väntar sig det. Det förekommer ingen debatt om verksamheten. Alla är nöjda med biståndets icke-påtagliga resultat. Vad detta är har jag inte riktigt förstått, så det måste väl vara något religiöst.

Vilket kommer det slutliga avtrycket i historien att vara? Kommer man att kunna se några skuggningar på marken? Eller kommer minnet endast att bevaras i några dammiga volymer i riksarkivet?