I kampen om universitetens resurser har samhällsvetare och humanister tvingats argumentera för sin existens. De har inte varit övertygande.

Alla civiliserade länder bör ha lärosäten i humaniora, liksom det hör till saken att det skall finnas ett nationalmuseum, en nationell operascen och ryttarstatyer. Utöver detta, gör humanisterna någon nytta? Många blir arga när man frågar och är förbannade över att man ens talar om dokumenterbara prestationer. De tycker att humanisterna skall få sitta i sina elfenbenstorn och läsa Schopenhauer och Spinoza utan att dela med sig.

Humanisternas viktigaste uppgift borde vara att skapa, utbilda och förnya intelligentsian. Med detta menas bildade människor med ett intresse för och kapacitet att påverka det offentliga samtalet. De bör ha förmågan att kritiskt läsa både text och statistik, viljan att söka sanningen, tålamodet att lyssna, bemöta och vidareutveckla argument. Till intelligentsian räknas inte politrukerna med sina monologer, inte heller superspecialisterna, vars debatt är ogenomtränglig för allmänheten.

Intelligentsians plikt är att värna om det intelligenta samtalet, motverka demagogi, dumheter, lättsinnighet, okunnighet och felaktig argumentation. En bildad allmänhet ställer höga krav på medierna.

I Finland är intelligentsia för liten för att påverka den offentliga debatten. Några jourhavande docenter räcker inte, det måste finnas bredd och djup för att kunna reagera snabbt och kraftfullt, att kunna inte endast kritisera, utan också häckla och förlöjliga.

Ta som exempel den förvirrade debatten om det fria ordet efter Charlie Hebdo. Nu får ni rätta mej om jag missat något, men ingen humanist klev upp i podiet för att referera vad John Stuart Mill har skrivit om saken och hur debatten för över hundra år sedan redde ut begreppen. Det fria ordet kan begränsas om det orsakar skador. Men skada och kränkning är två olika saker. En skada kan verifieras av en tredje part, medan vem som helst kan tycka sig kränkt av vad som helst. Att någon tar till våld på grund av en kränkning är inte ett bevis för att kränkningen är verklig. Det fria ordet finns till för att man inte på subjektiva grunder med våld kan tysta samtalet. Här kunde humanisterna ha dragit en lans. Men nej, fältet lämnades fri för olärda töntar.

Efter upprörande våldsdåd kliver en minister fram och föreslår förebyggande åtgärder. Intelligentsian borde trä ministern på grillspettet: har vi någon teori om orsakerna till våldsdåden, finns det en metod att förutsäga dem, har vi medel att minska dem och så vidare? Om samhällsvetarna hade gjort sin plikt, borde alla bildade människor förstå frågorna, kräva svar, och bua ut den minister som inte kan svara klokt och begripligt.

Världens bästa ingenjörer är till ingen nytta om humanisterna inte gör sitt jobb. Då får vi en obildad allmänhet som röstar fram destruktiv politik.

Paul Lillrank är professor vid Aalto-universitetet i Helsingfors, och kan även ses i veckans avsnitt av DGS-TV. Se avsnittet här.