Det finns en mem – ”mem” är ett begrepp som myntats av den världsberömde ateisten Richard Dawkins vars innebörd jag aldrig begripit men som jag använder i alla fall, för att verka hip, i bemärkelsen ”utbredd idé” – som går ut på att media är orsaken till PK-ismen. Det har jag svårt att fatta och nu ska jag förklara varför. 

Låt mig börja med en bekännelse. Jag menar att folk tror och tycker saker för att det är bra för dem. De när en världsbild och en människosyn som gynnar dem. Det är likadant med mig. Jag vill att folk ska vara dugliga, ansvarskännande, kunniga, dugliga, företagsamma och kompetenta att ta hand om sig själva och sin familj för då blir livet bättre för mig. Då rånar de mig inte och ej heller kräver de att jag ska stå för deras försörjning via skattsedeln plus att de gör nyttiga saker som jag kan byta med nyttiga saker som jag själv åstadkommer. Processen kallas för marknadsekonomi.

Vi kan jämföra med en höjdare inom det välfärdsindustriella komplexet, till exempel en socialchef i en kommun. Hur vill hon att världen ska vara beskaffad för att tillfredsställa hennes intressen? Hon vill ha en större budget och fler medarbetare för då kan hon få högre lön och åka på fler intressanta konferenser. Livet blir då helt enkelt behagligare, hon rör sig uppåt i hierarkin och får därigenom mer trygghet. Men avancemanget kräver att arbetsuppgifterna för hennes pastorat blir större och svårare. Ju fler värstingar och sociala problem och utslagna människor hon har att ta hand om, desto bättre blir det för henne. Andras utanförskap blir hennes framgångsformel.

PK-ideologin passar denna socialchef som hand i handske. PK-ideologin förkunnar att det inte ska ställas några krav på att folk ska sköta sig eftersom de inte är ansvariga för sin belägenhet som i stället beror på faktorer utanför deras kontroll, till exempel att de haft uppväxt i betongen eller har dyslektikerdiagnos. För socialchefen känns det helt rätt att ansvaret för den enskilde flyttas från den enskilde till socialchefen, hennes växande stab och avdelning efter avdelning av socionomer, terapeuter och socialsekreterare. Naturligtvis har även alla dessa ett egenintresse av olösliga sociala problem som ständigt kräver nya insatser för att inte tala om fler utbildningar och flerdagskonferenser med middagar och annat kul.

Ett samhälles härskande ideologi är den härskande klassens ideologi, sa Karl Marx. Det svenska samhällets härskande ideologi, om du frågar mig, är PK-ideologin. Därav kan man, om man är det minsta cyniskt eller konspiratoriskt lagd, dra slutsatsen att den härskande klassen är någon som gillar PK-ideologin, till exempel sagda socialchef. Så cyniskt eller konspiratoriskt lagd är jag.

Media artikulerar PK-ideologin. Men gör media det av eget intresse? Har tv-kanaler och tidningar något att vinna på att artikulera PK-ideologin (enligt min tes om att folk tycker sådant som är bra för dem)?

När det gäller statliga media är det ganska rättframt. Socialcheferna och deras mångfaldiga kollegor inom det välfärdsindustriella komplexet kontrollerar staten och politikerna och därmed även de statliga medierna. Journalisterna får lyda. (Jag vet att allt i verkligheten går mycket mildare och otydligare till, men i slutändan blir det ändå sådär.) Journalisterna vet hur de ska tänka och bete sig för att få den framgång de förtjänar (enligt min tes om att folk tycker sådant som är bra för dem).

Med privata media, till exempel Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, är det lite svårare att förklara. Här finns två motsatta drivkrafter.

Den ena drivkraften är att journalisterna på sådana media ingår i en journalistkultur vars förhållningssätt och värderingar bestäms av det välfärdsindustriella komplexets och politikerväldets världsbild. Sedan århundraden har majoriteten av de intellektuella stått på maktens sida. (Ja, motsatsen har förekommit och jag skulle gärna få detta undersökt, men tills vidare tror jag att sådant är undantag.)

Den andra drivkraften är medieägarnas intresse av att sälja prenumerationer eller lösnummer till det allmänt småborgerliga eller gråsossiga folk som läser tidningar. Det här är inte utrett så vad jag än säger handlar det om gissningar och kanske fördomar, men jag tror att journalisterna i dessa media med några anmärkningsvärda undantag struntar i medieägarnas intressen för att i stället ansluta sig till journalistskråets uppfattningar.

Det är sant att media artikulerar PK-ideologin. Men hur man kan tro att det gör det i eget intresse, i kraft av självständiga media, överstiger mitt förnuft. Vad har de för intresse av att djävlas med sina kunder? Om man i stället betraktar dem som maktens härolder blir allt så mycket mer begripligt.

Sådana som gick hans ärenden utan egen vinning kallades ”nyttiga idioter” av Vladimir Iljitj Lenin.