Ofta förvånas jag över hur vanliga, hyggliga människor från länder utanför Europa uttrycker sympati eller förakt för den ena eller andra hudfärgen, den ena eller andra etniska gruppen, utan att några som helst varningsklockor ringer. Det spelar ingen roll om man besöker Latinamerika, Afrika, eller för den delen min förort utanför Göteborg. Att det finns mänskliga raser och etniska grupper som man har rätt att tycka illa om, verkar vara en ganska spridd uppfattning i världen. 

Enda undantaget är människor som fostrats i den västerländska traditionen – det vill säga den del av välden som brukar kallas ”rasistisk”. Det låter som en motsägelse, och det är det också. I ett försök att reda ut begreppen tar jag ett steg tillbaka till Hedenhös.

I tidernas gryning utgjorde troligtvis familjen den samhällsbärande enheten, och det är rimligt att tänka sig att individer som stod utanför denna tillmättes ett lägre värde. I synnerhet om man konkurrerade om samma resurser. I takt med att samhället utvecklades, utökades människovärdet till att gälla släkten, klanen, etniciteten och slutligen rasen. Större och större grupperingar, som alla bottnar i någon form av genetisk likhet. Denna maktordning torde ha gällt i snart sagt alla samhällen, fram till modern tid.

Europa var härvidlag inget undantag. Men under upplysningstiden började denna idé naggas i kanten. Rousseau skrev om ”den ädle vilden”, som visserligen var vilde men likväl människa. Defoe uttryckte liknande tankar i sin roman Robinson Crusoe. Franska revolutionen berikade det politiska språket med begrepp som ”jämlikhet” och ”broderskap”, 1800-talets väckelserörelser predikade att alla är lika inför Gud. Amerikanska inbördeskriget avskaffade slaveriet i västvärlden. En ny tid signalerade att genetisk härkomst inte var liktydigt med människovärde, inte ens om man var europé.

De europeiska kolonialmakterna fick plötsligt behov av en ideologi, som på ett mer ”vetenskapligt” sätt försvarade deras dominerande ställning i världen.

Rasismen blev ideologi, därför att den inte längre var självklar. Att starkare kulturer förtrycker svagare – och att den som har bäst vapen vinner – var inget nytt. Så hade världen alltid fungerat. Rasismen var ett försök att (inför den interna kritiken) föra i bevis att den rådande världsordningen var rättvis och rimlig. Tidigare etniska härskare hade inte behövt motivera sig på det sättet. De behövde aldrig skapa en -ism eller en ideologi. Det räckte med att de ägde det största våldskapitalet.

Tillbaka till nutiden. Flera utomeuropeiska kulturer etablerade sig i väst i början av 2000-talet, men blev ofta dåligt integrerade. Många motsatte sig dessutom västerlandets värderingar, och fann en trygghet i gamla etablerade klansystem. Etniska maktstrukturer upplevdes som mindre hotfulla än de nyvunna demokratiska friheterna. Det är förstås lätt att skylla på rasism, men sanningen är snarare att invandringens omfattning vida översteg samhällets kapacitet till integration. Och alldeles oavsett kapacitet är integration en ömsesidig process, som förutsätter en vilja att integreras. Det hade kanske trots allt stannat vid ett integrationsproblem, om inte den politiska vänstern klivit in på arenan, och förvandlat det upplevda främlingskapet till en -ism, en ideologi. ”Anti-rasismen” var född.

Men i stället för att lämna rasläran bakom sig, har anti-rasismen i högsta grad anammat den. Man uppmuntrar människor att identifiera sig med ras. Man påpekar ständigt kopplingen mellan hudfärg och kultur, och lyfter gärna fram etnisk chauvinism som något positivt. Man vill i ökad utsträckning tillämpa raskriterier vid tillsättandet av tjänster och utbildningsplatser och så vidare. Häpnadsväckande ofta säger man rent ut, att vissa hudfärger är moraliskt underlägsna och bör ha en mindre framträdande plats. Ett talande exempel är när en amerikansk politiker tvingades be om ursäkt för att ha använt frasen ”all lives matter”, i en diskussion rörande den antirasistiska rörelsen ”Black Lives Matter”.

Rasismen hör förvisso hemma på historiens sophög, det tror jag en förkrossande majoritet av västvärldens befolkning är överens om. Men hur smart är det att bekämpa den genom att gräva djupare i samma sophög? Och gör en sådan rörelse verkligen skäl för namnet ”anti-rasism”? Vore inte ”nyrasism” en mer adekvat benämning? I synnerhet för de mer militanta grupperna? Det skulle i så fall knyta samman rörelsen med en annan av historiens gengångare, nämligen ”nynazismen”. De brukar för övrigt träffas ibland och demonstrera mot varandra. Som nu senast i Göteborg den 30 september. Och som så ofta annars slutade det med att bägge sidor, var och en från sitt håll, kastade sten mot polisen.

Jan-Olof Sandgren är yogalärare, boende i Angered utanför Göteborg. Från början utbildad biolog, med en brokig yrkeskarriär som vaktmästare, biståndsarbetare, illustratör, barnboksförfattare mm. Har legat i politisk träda sedan 80-talet, men har nyligen kastat sig in i debatten om det sekulära samhället och försvar av västerländsk kultur.