Den anglosaxiske statsvetaren och antropologen Benedict Anderssons begrepp om en föreställd gemenskap har blivit mycket använt för att förstå nationalism. Men det har också blivit populärt att felanvända bland dem som därmed vill förringa värdet av nationalism och dess föremål, nationen. Det framställs då som ett exempel på en postmodernistisk konstruerad verklighet. (Det var dock aldrig Anderssons avsikt eller inställning. Ett exempel på den föreställda gemenskapen – nationens – betydelse och känslomässiga kraft: Varför finns statyerna över ”den okände soldaten” i olika länder? Vem känner honom? Alla och ingen. Han är hela nationens.)

Ordet föreställd användes av Andersson för att understryka att en nations medlemmar, i motsats till familjens, inte personligen kan känna varandra men ändå är beroende av och villiga till stora uppoffringar för denna gemenskaps medlemmar. Men de måste ändå bli medvetna om sin gemensamhet, nationen. Det blev man när tryckkonsten slog igenom och framförallt när tidningar fick större spridning. Då kunde alla dela gemensamma kunskaper och erfarenheter.

Sett utifrån denna begreppsbildning kan landet Sverige aldrig ha varit mer nationalistiskt, det vill säga medvetet om sig självt, än på televisionens första tid. ”Alla” såg samtidigt samma program.

Nu är det, som vi vet, helt annorlunda. Beskrivningarna, analyserna och spridningen av verklighetsbilderna är mycket splittrade. Det får en rad omvälvande följder.

I veckan såg jag ett av alla dessa program i vilka bekymrade företrädare för traditionella media försökte beskriva och förstå det nya intresset för nationen och SDs framgångar. Utan att tänka efter, utan ett uns självinsikt och självkritik, utgick de från att det finns en sann, okorrumperad verklighet, som de torgför och använder sig av i sina analyser och ställningstaganden. Men deras verklighetsbild, deras uppfattning av verkligheten utanför redaktionerna, sådan denna avslöjade sig i deras samtal, är just ett tydligt exempel på en verkligt föreställd gemenskap, det vill säga den har de själva konstruerat efter vad som passar dem. I alla andra sammanhang anser dessa massmedieföreträdare däremot att ”Sanningen – den får man väl förhandla om”, som Mems (Mats Erik Molander) gubbe en gång i tiden sa. (Fritt återgivet ur minnet).

Nästa exempel: De sju partier som får vara med på alla möten och sammankomster, anordnade av statsministern, utgör också en sådan föreställd gemenskap: vi, de goda och rättrådiga som vet vad som gäller. Detta är inte bara en föreställd, utan också medvetet fabricerad, gemenskap. Som sådan blir den kanske inte så långlivad.

Exemplen lite utvidgade: Det råder en utpräglad intressegemenskap mellan traditionella medier och de sju hallstämplade partierna. Deras föreställda gemenskap är en nostalgisk längtan tillbaka till den för dem hanterbara, för att inte säga kontrollerbara, verklighetsbeskrivning som rådde på Hylands tid. När tidningsmannen på den tiden mötte politikern, förstod de varandra utifrån en gemensam verklighetsbild och en gemensam värdering av denna bild. Det hindrade inte motsättningar och debatt. De kunde ha mycket olika intressen, men också dessa deras olika utgångspunkter förstod de. Och det fanns inget alternativ – ingen som kunde ifrågasätta deras verklighetsbeskrivning.

Också den nutida gemenskapen mellan media och partier, grundad på nära förbindelser och en likartad verklighetsuppfattning, är lika uppenbar som den är förnekad. Ingendera parten – varken media eller partierna – är road av att påminnas om den. Den finns ändå där. Den framstod mycket tydligt när Löfven gjorde sitt smarta drag: Han valde att inte närvara i Almedalen, just för att distansera sig från denna gemenskap.

Men den massmediala och politiska utvecklingen har gått vidare, som vi vet. Professionella massmedia har fått konkurrens av all den aktivitet som internet har gjort möjlig. Det innebär att verklighetsbeskrivningar, analyser och förslag till förändringar av människors vardagliga tillvaro inte längre är förbehållna de här beskrivna traditionella aktörerna. Det stressar dem svårt.

Det har också gjort det möjligt för nya partier och rörelser att startas och växa. På samma sätt som de traditionella partierna försöker skydda sin existens, genom att tillsammans med etablerade massmedia monopolisera verklighetsbeskrivningen – på samma sätt kan de nya rörelserna och partierna tillsammans med nya aktörer på nätet bryta upp detta monopol.

Det verkar kanske som om jag med den här texten kritiserar och försöker ifrågasätta traditionella medier och etablerade partier. Det är inte alls min avsikt. Jag vill bara göra klart vad som gäller:

Varken kyrkan, politiska partier, traditionella massmedier eller – inte minst – akademier kan, utan att bli ifrågasatta någonstans på internet, beskriva människors vardag eller föreslå olika slags åtgärder för att förändra denna vardag. Det är så uppenbart och ändå så förnekat. Förnekelsen kommer sig av en handfallenhet och tafatthet inför den nya politiska och massmediala verklighetens krav. Denna förnekelse yttrar sig på många sätt – inte minst som en förnekelse av nationalstatens och nationalismens betydelse för många människor. Förnekarna känner sig nämligen som varsomhelstare (kosmopoliter). De är ju så välutbildade och välorienterade att de inte behöver någon hemvist. Det kanske är sant. Men de har ingen rätt att förneka andra deras behov av en hemvist.

Och vad tror ni: vilka är beredda att offra egen bekvämlighet och kanske riskera det egna anseendet, för att försvara och ta hand om sina intressen tillsammans med andra? Den som anser sig ha behov av en hemvist, behov av ett eget land eller den som anser att landgränser inte spelar någon roll, därför att de kan tänka sig att leva och verka varsomhelst?