Så här har jag fattat det. I invandrartäta områden förekommer det att unga män från olika ligor eller klaner kommer i fejd med varandra vilket ej sällan slutar med skjutning eller knivskärning. De sårade förs då genom välfärdsstatens försorg till vårdinrättningar som har till uppgift att efter förmåga rädda livet på våldsverkarna och plåstra om deras skador. 

De sårade som nyss slogs med varandra har släktingar och allierade som hänger med till vårdinrättningarna och där vill fortsätta striden, möjligen i utökad skala. Vårdinrättningarna riskerar att förvandlas till krigszoner. Eller också är det bara en enskild skadads närstående som kommer och ställer till besvär. De närmare detaljerna framgår inte av medias rapportering.

P1 Morgon hade nyligen ett inslag om sådant (ungefär två timmar och 42 minuter in i programmet). 46 procent av alla sjuksköterskor har blivit utsatta för våld eller hot om våld i sitt arbete, sägs det i programmet. Anhöriga eller vänner till patienten utsätter sjuksköterskorna för tillmälen och hotelser, påstås det. Välfärdsstatens personal, som försöker rädda de skadade, utsätts exempelvis för ”könsord”.

Låt mig redan nu säga att jag inte förstår varför släktingar till skadade ger sig på personalen. Det antyds i programmet att det kan bero på att anhöriga inte tycker att vården är tillräckligt effektiv. De sårade får ibland vänta vilket de anhöriga inte accepterar och därför attackerar personalen med tillvitelser och hot. Det kanske finns något slags logik i det. Själv fylls jag av vämjelse över situationen och tycker synd om både den drabbade personalen och mig själv som i egenskap av skattebetalare ska finansiera sådana sorgliga spektakel.

Två tredjedelar av vårdpersonalen känner sig utsatt för våld och hot, säger Johan Larsson från Vårdförbundet som såklart är part i målet och har anledning att framhålla medlemmarnas besvär. Men han kan inte hitta på vad som helst.

Det som gör mig särskilt besvärad är våra härskares uppenbara hjälplöshet. Socialminister Annika Strandhäll intervjuas i programmet. Hon har tillsatt en utredning som ska hålla på i ett och ett halvt år för att se om det går att komma fram till något. Det ska hållas ”rundabordssamtal” med polisen, SKL, Almega Säkerhetsföretagen, Kommunal, Sveriges läkarförbund, Transport och en massa andra av Sveriges organisationer.

Det officiella Sverige står uppenbarligen helt hjälplöst. Vår stolthet är välfärdsstaten, men vi kan inte ens försvara dess personal mot hotelser och våld. Sjuksköterskorna törs inte polisanmäla hoten – vad det nu ska vara för nytta med en polisanmälan – eftersom deras identitet då kan avslöjas vilket påstås vara farligt. Vad har socialministern att säga? Jo, att anmälan måste kunna ske med skyddad identitet. Jag tar mig för pannan.

Socialministern säger att regeringen ska ”tillföra” ytterligare två miljarder kronor för att öka tryggheten och att ”vi nu ska se hur detta kan komma till bäst användning”. Hon vill ha tips – ”konkreta inspel” – om vad hon ska ta sig för med skattebetalarnas pengar.

Naknare, hjälplösare, tafattare och mer borttappade kan makthavare nog inte framstå. Jag tycker det är läskigt att min tillvaro ska styras av sådana.