Sokrates förklarade att demokratins högsta dröm och begär är friheten och att det är den drivkraften som bereder demokratins undergång.

Under den för mänskligheten – i varje fall för västerlandet – unikt framgångsrika period som vi fått uppleva sedan andra världskrigets slut har, vill jag påstå, ingen längtan varit starkare än den efter friheten. Vad var bilen annat än en frihetsmaskin? Vad var välfärdsstaten annat än en befrielserörelse, särskilt för kvinnor, från den lilla världens påtryckningar och kanske rentav förtryck? (När välfärdsstaten inte till och med representerade ett mått av befrielse från det ständiga försörjningskravet med åtföljande arbetstvång.)

Frihet betyder att undslippa varje slags förtryck, frihet betyder att få leva på lika villkor, frihet betyder exempelvis att kvinnor, svarta, bögar och andra som tidigare utsatts för något slags negativ särbehandling ska slippa underkasta sig och kanske till och med gömma undan och förneka sin särart. Frihet betyder att alla ska få komma ut ur sin garderob och betraktas som jämlikar.

Detta är onekligen stort. Västvärlden kan vara stolt över sig själv.

Men ser vi nu inte en reaktion mot frihetens (alltså en lite annorlunda social reaktion än den som Sokrates beskrev)? Det finns en baksida, ett slags motreaktion, som för varje dag tycks växa sig allt starkare, ett slags motvilja mot friheten, kanske rentav flykt från den.

Friheten visar sig nämligen inte enbart vara behaglig. Den är en stark brygd som hotar att så småningom smaka beskt och kanske rentav slå ut den som är oförberedd på dess effekter.

Det tydligaste exemplet utgörs av kvinnans frigörelse, den största – och kanske ännu oavslutade, men jag struntar i detaljerna – sociala förändring som inträffat i västerlandet sedan andra världskriget. Kvinnorna har visserligen sluppit undan det machistiska förtrycket från sina supiga och kanske våldsamma män, men de har också förlorat det beskydd som det gamla systemet erbjöd. Jag tror att det är i det perspektivet som vi med särskild insikt kan förstå välfärdsstaten. Dess främsta roll är att ge kvinnorna det beskydd de förlorade när de befriades från männen. (Jag glömmer aldrig när jag för många år sedan offentligt debatterade med en fortfarande aktiv vänsterpartistisk riksdagsledamot och hon förklarade att välfärdsstaten var en välsignelse, ty utan den hade hon ju ”varit beroende av en karl”. Beroendet var själva utgångspunkten för henne och då hellre av staten än av en karl.)

Jag tycker mig se hur hela världen flödar över av proteströrelser mot friheten. Alla dessa rörelser verkar ha kravet på förnyat beskydd som minsta gemensamma nämnare. Friheten och de hårda kraven på lika villkor visade sig inte alltid vara riktigt så kul som det verkade.

Det tydligaste exemplet är kanske kravet på kvotering. Kvinnor – vissa kvinnor – anser sig behöva reglerad förtur för att komma in i de fina företagens styrelser. Det räcker inte med lika villkor, utan det behövs särskilt skyddslagstiftning för vissa grupper av nybefriade.

Kvoteringskraven avseende de tills helt nyligen förtryckta är ingen unikt svensk företeelse (om nu någon trodde det). Den 28 augusti rapporterade Folha de São Paulo att ett av delstatens universitet – i tillägg till att elever från de statliga skolorna, som anses ha svårt att konkurrera med de privata, ska ha femtio procents kvoträtt vid intagningarna – också ska säkerställa att 37,5 procent av platserna på universitetet ska gå till elever ”som uppger sig vara av svart, indianskt eller rasblandat ursprung”. (Det räcker med att ”uppge sig”. Om man känner sig lite rasblandad kan man få förtur.) För att skydda kvinnorna har tunnelbanan i Rio de Janeiro inrättat ett system med könssegregerade kvinnovagnar vid rusningstrafik.

Vid amerikanska universitet har man i syfte att skydda olika slags nybefriade från frihetens utmaningar inrättat ”säkra rum” där exempelvis unga kvinnor och homosexuella ska kunna dra sig undan och slippa utsättas för vad den akademiska yttrandefriheten kan skicka i deras väg, till exempel litteratur de inte gillar. Är vi inte tillbaka i det viktorianska 1800-talet, då unga kvinnor skulle hållas borta från vissa upplevelser eftersom deras känsliga sinnen annars kunde ta skada? Sådan omtänksam särbehandling, som vad gäller 1800-talet betraktas som kvinnoförtryck, är nu kvinnornas egna krav.

Det är samma tankefigur som idén att censurera Pippi Långstrump, Tintin och Zions vises protokoll. Det handlar om att människor känner sig för svaga för att kunna utsättas för frihetens elixir.