Varför är det ingen som visslar nuförtiden?

Anders Leion

Alla (nästan) visslade när jag var grabb.

Springschasen visslade bär han cyklade förbi. Ölutköraren visslade när han bar in sina backar till affären och när han fick hästarna att med ett ryck få fart på kärran. Vi grabbar visslade när vi gick eller stod tillsammans. Pappa visslade, och han visslade bra. Lärarnas värdighet tillät dem inte att vissla på skolgården, men jag tror de gjorde det hemma hos sig.

Varför visslar ingen nuförtiden?

Det här är ingen fråga för yngre generationer – eftersom de inte har upplevt det allmänna visslandet. Vi är alla inlåsta i den generation vi råkat hamna i. Jag tror denna tillhörighet är väl så viktig som de andra, de som man brukar idissla så ihärdigt: kön, klass, etnicitet, utbildning, även ålder. Den som upplevde Ingemar Johanssons VM-matcher har liknande erfarenheter av tiden och samhället – även om den ena kanske var dubbelt så gammal som den andre (till exempel 20 mot 40 år) vid tiden för dessa händelser.

Den som idag växer upp och blir en ung människa ser det som normalt att var och en är inlåst i sig själv, och i sin egen lilla skärmburna gemenskap. Det blir ett sätt att undvika den kontakt och de tillfällen till samspråk som annars skulle erbjuda sig. När jag under senare år mötte ungdomar på universitetet kunde man se hur skärmberoendet ökade med minskande ålder. På den ö där jag ofta vistas är det alltid de äldre och medelålders som samtalar – inte de yngre. De yngre är låsta vid sitt medföljande sällskap och sina skärmar.

Men varför visslar ingen?

Visst, visslandet skedde i ett annat samhälle. Vad var det för samhälle som tillät, som gjorde det naturligt att vissla? Ja, det var ett klassamhälle. Men det var inte värre än vårt. Det var däremot tydligare. Det innebar därmed att var och en visste sin plats. ”Här, med de här människorna hör jag hemma – inte där, med dem”.

Det gav en trygghet. Man hade fast mark under fötterna. Springschasen visste att han tillhörde en helt annan värld än de som han körde hem varor till. Det gav en frihet och trygghet. Han var inte beroende av dem. De möttes bara tillfälligt vid överlämnandet av varorna. Schasen kunde obekymrat vissla i det fina husets trappa.

Jantelagen rådde. Den anses vara något fult och förtryckande, därför att den förutsatte att man levde i enlighet med de normer och föreställningar

som rådde i det hörn av samhället man råkat hamna i. Men det gav också trygghet. Man visste vad som gällde. Det gav också, paradoxalt nog, ett slags frihet. Man visste att också alla andra lydde lagen. De hotade en inte. Man kunde röra sig fritt utan att riskera att bli huggen i ryggen (bildlikt talat).

Därför kunde man också vissla glatt. Det betydde: ”Här kommer jag. Jag har det bra. Det hör ni väl!”

Detta hade också en vidare, samhällelig innebörd. Utifrån det stadiga fotfäste man hade i sitt hörn av världen kunde man kritisera allt det som försiggick i andra hörn. Man behövde inte bli socialt utfrusen – de kritiserades reaktioner var inte farliga. De var ju några andra. Läroverksungar visste att de var annorlunda än folkskoleungarna, och det visste dessa också – vilket kunde leda till bråk. Men det var aldrig farligt. Det rubbade inte någons självuppfattning och föreställning om vilka man var och vad som gällde.

I dag är det helt annorlunda. I dag skall inga skillnader finnas – vilket alla inser är en lögn. I dag skall alla klara skolan lika bra, vilket är omöjligt. I dag skall alla kunna arbeta – trots att det för många är en omöjlighet att få ett jobb. Och det vet de om.

Hyckleriet är oändligt.

Jantelagens stränghet, som gav enkelhet och överblickbarhet, har ersatts av en flytande, oklar världsbild i vilken krav och möjligheter är diffusa och svårgripbara, därför att man påstår att det inte finns några gränser för den enskildes möjligheter.

Detta leder till osäkerhet, ängslan och försiktigt manövrerande. Om alla har samma, oändliga möjligheter blir alla allas konkurrenter och fiender.

Men denna förljugenhet har också direkta, politiska konsekvenser. Om alla har samma möjligheter och samma förutsättningar – hur skall man då kunna föra en realistisk skol-, arbetsmarknads- och bostadspolitik? Om alla förutsätts ha samma medelklassvärderingar, hur skall man då kunna ta till sig att det finns hedersmord, till exempel?

Allt detta genomskådar alla – även om vissa av rent egenintresse låtsas att kulissen är verklighet.

I en tillvaro så förljugen blir det farligt att ifrågasätta också de mest bisarra föreställningar. Varje liten sakfråga, som enkelt skulle kunna beskrivas och åtgärdas, kan nu bli farlig därför att den kan rubba denna låtsasvärld och därmed avslöja den förda politiken. Allra tydligast syns detta när svenska feminister blundar inför en verklighet som brutalt avslöjar deras föreställningar. Det är inte svenska män som står för

ökningen av sexualbrottsligheten och det är inte svenska män som dödar sina systrar och döttrar för att skydda familjens och ättens heder. Men dessa helt klara sakförhållanden kan de inte acceptera. Deras föreställning säger ju att alla är lika. Varje man är alltså lik alla andra män.

I denna värld måste man skydda sig, ligga lågt och värna sina egna intressen. Ingen vill ta risken att avslöja det glapp han i sitt hörn ser mellan verklighet och rådande föreställningar om verkligheten. Det kan straffa sig. Den politiska korrektheten är den osäkres tillflykt för att skydda sig i en flytande, svårgripbar värld.

Vem törs, och vem har lust att vissla i en sådan värld?

34 thoughts on “Varför är det ingen som visslar nuförtiden?

  1. Fredrik Östman skriver:

    Mycket, mycket bra! Men just när det gäller visslandet ligger nog den tekniska utvecklingen bakom. På den tiden spreds slagdängornas melodier av visslande springschasar. Numera finns allt i en övervakningsenhet i var mans ficka.

    Liked by 1 person

  2. Christer Holm skriver:

    Intressant iakttagelse och fundering. Undertecknad går å visslar ibland men kanske inte så mycket i civilisationen, men när han pysslar eller filurar och trivs. Och språkas gör det med dem han träffar på, och inte alltid redan bekanta.Men kanske har vi inte enats om densamma låt som skall visslas i det samhälle som du beskriver, och som känns igen.

    Jag tänker att bliva vid sin läst är ett egentligt fint uttryck som gynnar den ”mångfald” och individstolthet, yrkesstolthet som var och en får bära som ett glänsande korn, som skiner för såväl andra som för en själv. Tänker, förr, vad vore vi behjälpliga om alla hade hammare, eller odlade korn. Hur kunde vi då byta tjänster. Och, hur trist är det ej med alla dessa återodlade enhetligt samma lika skogar som växer upp. Visst är det vackrare och mera skog om det är båd en och tall och björk å sly. Alla har inte samma förutsättningar och samma förutsättningar behöver inte vara av godo. Olika förutsättningar, högt och lågt, ger liv stabilitet och djup och värde. Det är vackert helt enkelt, och det är funktionellt. Om, det funkar som i symbios.

    Och, vad behöver vi egentligen politiker och rättsväsende till om alla ändå är stöpta i samma form.

    Gilla

  3. Moab skriver:

    Vilket bra inlägg! Jag tror även visslandet, och sjungandet, visade på en inre harmoni som saknas idag. vilka sjunger idag? Ibland möter man någon lustig gubbe som sjunger. Min dotter sjunger för sig själv, det blir en sorglig dag när hon slutar med det. Kort, jag tror vi lever i en inte så glad tid, jag tror inte pk-isterna är glada heller, de följer en onaturlig pk-väg, deras aggression mot allt som inte är pk är beviset, de har vunnit, de kontrollerar agendan på alla plan men använder enormt mycket energi på att angripa allt dom inte är pk, från DGS till SD och Trump. De visar inte upp vinnarens självförtroende och glädje över att kunna se sin utopi förverkligas, de verkar bittra, och i mycket faktiskt, argare än vi som förlorat, vi som varje dag måste lyssna och se på indoktrinerande radio och TV, läsa indoktrinerande tidningar och gå till jobbet där snart hälften av vårt arbete går till saker som vi inte bara inte gillar, utan hatar. Ändå tycker jag att gubbarna och tanterna här, eller på swebb-TV, eller radio länsman osv, i grunden verkar gladare. Man är förbannad över pk-isternas galenskap visst, men man är trygg i att man har rätt och att världen kan vara bättre, man är trygg i sitt tänkande, man visslar!

    De utopiska pk-isterrna däremot, verkar de glada? Uppenbart nej, jag tror det är för att de inte själva har kommit till sin position, de har inte själva genom att pröva sig fram genom sina erfarenheter och sin förvärvade kunskap och sitt tänkande landat i att vara pk, utan det har kommit uppifrån, påtvingat. De har valt sin position inte genom sin egen styrka, utan sin svaghet. Det gör dem ursinniga, de är snälla för att de är svaga, inget annat. De är pk för att de följer mängden för att de är svaga, och de är ursinniga på alla små pojkar som pekar på att Löfven inte har några byxor. Därför blir deras enda och högsta intresse att få tyst på de små pojkarna, vi ser det överallt. Som skrivs ovan, deras världsbild är fel och förljugen och varhelst den möter verkligheten så måste en liten bit verklighet till bortförklaras, tills det blir absurt.

    Så jag tycker detta visar på att marxism och postmodernismen har fel, allt handlar INTE om makt, makten betyder inte allt, att vara trogen mot sig själv och sin tro har för den personliga harmonin större värde. Jag lyssnade igår på Jordan Peterson, han diskuterade när han fick kritik för sin ”dominance hierarchy”-teori (som kan spåras genetiskt ända tillbaks till krabbor), kritiken gick ut på att han bara applicerat en tankefigur från socialismen, just att makt och dominans är allt som spelar roll. Han kämpade med det flera månader, jag har inte hört hans lösning än, men jag tänker att det ligger mycket i kritiken. Det nu ledande etablissemanget västvärlden över, pk-isterna, bygger i stort sett hela sin tankefigur på dominans, det är vitas tidigare dominans över svarta som är orsaken till deras lidande, mäns dominans över kvinnor, hetero över HBTQ, sekulära och kristna över muslimer, rika över fattiga, vit över svart, beige över svart, in absurdum. Allt handlar för dem om dominans, eller makt, de missar därmed i stort sett hela världen och allt som gör en glad i den, det som gör att man visslar. Det är som om de har polaroid-glasögon på som gör att de endast ser EN polarisering, där vi ser ett oändligt antal. Jordan Peterson uttrycker det också som ”layers of analysis”, de applicerar istället alltid samma analys, på allt, och kokar sedan soppa på denna spik. Genus-”teori” är väl det bästa exemplet. För alla utanför pk-sfären så är det direkt komiskt, och så uppenbart inte teori, utan dogma. Vem blir glad av dogma?

    Så jag tror att pk-isterna har målat in sig i ett hörn som de inte kommer ur, likt en målande Kalle Anka så finns det mindre och mindre att stå på, och visslar gör de inte. Jag visslar ganska ofta inombords, jag får börja utombords igen, bra inlägg!

    PS: Min iPad vill alltid att jag skall skriva pk-isterband istället för pk-ister.

    Liked by 4 people

    • Lilla fröken PK skriver:

      MOAB, din iPad har nog rätt för det mesta. Våra politiker kan väl, med ett undantag, liknas vid ett band av pk-ister, dvs isterband. Tyvärr är de inte lika välsmakande som det småländska originalet.

      Liked by 1 person

  4. Sven Wiberg skriver:

    Ja, visslingen bar på känslan att något roligt väntade. Under alla år gick jag in på kontoret med en vissling. En ny spännande dag låg fram mig. Privilegiet att få arbeta med något som gav mening och där jag bestämde över min tid. Stressigt och bråttom ibland, men alltid roligt. Jag undrar om dagens kontorsslavar har denna känsla av upprymd förväntan när de inträder på arbetsplatsen?

    Gilla

  5. Lars Hallén skriver:

    Av min far fick jag veta att hans mor, dvs min farmor, förmanat sina barn att inte vissla (”Blistra inte!”), eftersom det var ett sätt att kalla fram djävulen. Kanske var det vanliga visslandet i generationen efter hennes en oppositionell reaktion mot attityden i det förbudet. Att de yngre inte visslar nu för tiden har kanske att göra med en liknande attityd fast i en omvänd situation om visslande förknippas med föräldragenerationens hurtighet. Det är helt enkelt inte ”cool” att vissla.

    Liked by 1 person

    • Lars Hallén skriver:

      Sedan tillkommer förstås som redan påpekats att den som vill lyssna på sin favoritlåt ute på stan nu gör det genom hörlurar kopplade till telefonen i fickan i stället för att själv vissla fram den.

      Liked by 1 person

  6. Rune skriver:

    Jag för min del visslade ofta och nästan jämt när jag bodde hemma hos mina föräldrar på landet. Men slutade med det när jag började arbeta på ett verkstadsföretag i staden när jag var tjugo år 1965. Mitt visslande där möttes av ogillande och frågor om jag hade ätit fågelfrö så jag slutade helt enkelt att vissla. Sen kan det ju också vara så att nutidens slagdängor är ju inte så trallvänliga och melodiska som de var förr och därför är betydligt mer svårvisslade.
    Lustigt nog så kom jag att tänka på just detta med vissling för någon vecka sedan. Att det var länge sedan jag visslade och tänkte då att jag kan nog inte vissla en melodi längre. Men jag ville inte prova för jag hade folk runt om mig just då. Men jag skall prova nästa gång som jag är ensam ute i skogen på svamptur. För jag misstänker att mina försök blir lite oeleganta till att börja med.

    Liked by 1 person

  7. Henric Ankarcrona skriver:

    En insiktsfull vissling, tack.
    Om möjlighet till förändring från en roll till en annan: läs Hillbilly Elegy av J D Vance. Författaren räddas ur eländet av sin mormor och via Yale Law School blir Vance en framgångsrik advokat i New York.
    Hans slutsats: ansvaret för förändring ligger hos individen och familjen. Inga federala program i världen hjälper.
    Vilken skillnad mot Sverige!

    Liked by 1 person

  8. Kulturisten skriver:

    Livet har blivit för komplext, seriöst och ambitiöst. Springschas, vilket skällsord. Han är en Distributionsansvarig, med karriärplan. Mera om ordval och värderingar: Vi har lyckligtvis slutat tala om ”kvinnlig omskärelse” och övergått till det sanningsenliga ”könsstympning”. Av samma skäl bör vi inte längre gå med på att tala om ”hedersmord” utan snarast etablera ett begrepp som inte stryker förövarna medhårs och ger deras gärningar legitimitet, utan istället reflekterar deras kategorisering i ett civiliserat samhälle. Kanske rätt och slätt kvinnomord. Systermord. Familjemord.

    Liked by 1 person

  9. Hovs-svartaste-hallar skriver:

    Lysande iakttaget. Den värld där ungdomarna visslade finns inte längre. I stället har vi fått en värld där det gäller att hålla masken. Där det ex-vis officiellt inte får finnas skillnader mellan människor, fast alla vet att detta är en stor fet lögn. Och där det därför blir subversivt att ärligt beskriva verkligheten.

    I en värld där beskrivningen av verkligheten kontrolleras av individer som Gudrun Schyman vågar ingen jävel vissla.

    Liked by 2 people

  10. Jan Ahlström skriver:

    Den jag tror visslar en glad trudelutt är asylinvandraren som på ngt sätt lyckats få PUT och sedan fått hit tjocka släkten.

    Gilla

  11. Elisabeth skriver:

    Så bra ! Och jag blir glad hela dagen när jag påminns om gårdagens visslande värld.
    Och MOAB, mycket bra inlägg, jag hoppas att den intressante Jordan Peterson blir mer och mer känd även i Sverige.

    Gilla

  12. Olle Reimers skriver:

    En alldeles utmärkt krönika. Man ska inte glömmma att identitetspolitiken har gett makt åt tidigre maktlösa. De kan nu med dess hjälp ge sg på den s.k..eliten och ge dem på pälsen. Delvis kan man faktiskt ge dem rätt på den här punkten. Eliten har en tendens att i kraft av sin intellektuella överlägsenhet också racka ner på dem som är mindre begåvade.

    Jag skulle dock vilja säga att de som agerar på det sättet har sig själv att skylla. Självklart kommer alltid en misshandlad grupp att slå tillbaka när tillfälle ges. Detta om något borde vara en lärdom som den arroganta eliten borde ta till sig. Förr eller senare rinner bägaren över och då hjälper inte aldrig så väl formulerade ursäkter (”men de kunde ju ha ätit mer bakelser”).

    Gilla

  13. Bo Svensson skriver:

    Mycket var sämre då och riktningen som stakats ut, var fel. – Lorten spolades ut i hav och vattendrag, sjöar och träsk dikades ut och exploatering fick alltid prioritet framför naturskydd. Gifter spreds i miljön och beten och ängar i mångtusenårig hävd planterades igen med tall och gran.

    En katastrof för vår ekonomi var atp-systemet och vi borde hellre landat i bundet sparande av samma andel av bruttolönen som ”arbetsgivaravgiften” till individuella trygghetskapital: – Sparande i aktier, fonder och på bankkonton. – Då hade ägandet av svenskt näringsliv varit kvar i landet och de ekonomiska incitamenten för löntagarna varit de rätta sett från ett vidare perspektiv.

    Marknadsekonomi borde lärts ut i grundskolan: Att den rätta metoden för välståndsutjämning består i att man försöker lära av dem som har det bättre och försöka följa dem i spåren istället för att försöka ta deras pengar och fördela mellan sig.

    Liked by 1 person

  14. 77711n skriver:

    Samhället har blivit slutet. Jag har noterat processen under ca trettio år. När jag var barn och yngre tonårig såg vi folk i ögonen, hälsade och skuttade fram med ett leende på läpparna. Under de senaste decennierna har jag bara sett barn som släpar sig fram, tittande ner i marken på sina fötter och aldrig har jag sett att de varit aktiva om kvällarna i grupper om gömmalekar, egna idrottstävlingar el dyl. Min generation som barn var frimodig, gladlynt o kreativ med allt möjligt.

    Liked by 3 people

    • c-g skriver:

      Låt oss börja vissla igen! Vi som vill återerövra en verklighet fri från sociala konstruktioner och ett förvridet symbolspråk. En stol är en stol. De flesta inom politiken, myndigheterna, media och kulturen verkar ingå i värdegrundskomplexet. Vilken blir den tredje statsmakten som ska granska de gemensamma myterna, berättelserna och floskelbildningarna?
      Det Goda Samhället borde kunna bli en motkraft.

      Liked by 2 people

      • spoudaiosaner skriver:

        Som sagt: Jag behöver inte ”börja vissla igen”. Jag KAN INTE låta bli att vissla ständigt. När jag råkade öppna denna sida, höll jag just på att vissla. Vad finns det för objektivt bevis på att man slutat att vissla.

        Gilla

    • spoudaiosaner skriver:

      Vad menar du med ”samhälle”? Det är möjligt att tu uttalar dig om de allt yngre generationerna, men jag har inte alls lagt märke till förändringen hos de äldre. Jag själv visslar ständigt och kan inte låta bli.

      Gilla

  15. Willy Lindqvist skriver:

    Jantelagen går ut på att förtrycka människor och förhindra klassresor.

    Du skall inte tro att du är något.
    Du skall inte tro att du är lika god som vi.
    Du skall inte tro att du är klokare än vi.
    Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
    Du skall inte tro att du vet mer än vi.
    Du skall inte tro att du är förmer än vi.
    Du skall inte tro att du duger till något.
    Du skall inte skratta åt oss.
    Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
    Du skall inte tro att du kan lära oss något.

    Liked by 1 person

    • Björn skriver:

      Hos PK-isterna är denna ”lag” vägledande, för att inte säja styrande, i deras förhållningssätt gentemot den övriga befolkningen!

      Gilla

  16. Christer skriver:

    Känner väl igen mig i det som beskrivs. Mycket bra och nästan poetiskt berättat. Det finns naturligtvis många olika typer av svårfångade gränser, som skiljer människor åt. Inte bara mellan generationer. De handlar alla om olika typer av tillhörighet.

    Många av osynlighetens gränser kan vara mycket subtila. Likt de som skiljer ortsbon från den nyinflyttade. Skillnaden mellan utbölingen och ortsbon kan vara svår att definiera, men kan likväl bestå livet ut. Att fullt ut bli accepterad som en jämlike är många gånger en omöjlighet för den som flyttat till orten. Man måste många gånger kvala in. Som om tillvaron bestod av en mängd osynliga staket, som man måste ta sig igenom. Och det kan pågå i decennier. Om inte mer. Om det nu överhuvudtaget är möjligt.

    Många är de som upptäckt att när man gift sig in i gemenskapen, och sedan skiljer sig, eller maken/makan dör, så blåser plötsligt kalla vindar. Acceptansens rotsystem visade sig vara förrädiskt grunda. Ändå handlar det hela tiden om en svensk relation. En svensk som möter andra svenskar. Och då vill bli accepterad.

    Öppna och mer fria tankar och tänkesätt måste alltid ta sig igenom konservativa filter – även hos de mest öppna.
    Det är just detta som gör kulturell tröghet till en så stor och mäktig kraft. Alla fastnar i någon mån i sig själva, i den tid och geografi man verkar inom.

    Och kollektiv tröghet blir även till samhällets. Vi är som kulturvarelser i hög utsträckning produkter av de omständigheter vi hamnat i och lever under.

    Likväl sjunker äldre kollektiv erfarenheter ned i osynlighet, varefter tiden går. Mycket av äldre erfarenheter måste därför ständigt göras om. En mänsklighetens återkommande dilemma, och även möjlighet. Allt skiftar efter omständigheter. De flesta använder dock sitt eget liv som referens. Och dessa referenser blir olika mellan efterföljande generationer, påverkade som de är av olikartade uppväxtmiljöer.

    Med migrationen kommer helt nya referenser in i en svensk kontext. Det särskiljande blir till ett främmande språk som vi får svårt att tolka och förstå. I allt högre utsträckning möter vi mer och mer olikartade och kolliderande värdegrunder. Likväl måste det aparta placeras in och förhålla sig till någon typ av svenskhet. Även den svenskhet som skiljer ortsbon från den inhemska utbölingen.

    Om man är helt ärlig mot sig själv, vet man att frihetsgraden för egen förändringsbenägenhet är tämligen liten. Detta förklarar i hög utsträckning varför kulturkrockar blir så svåra och djupa. Krocken mellan ortsbor och den svenske nyinflyttade handlar knappast om rasism. Idag är ordet rasism ett ytterst missbrukat ord som riskerar att tappa sin mer allvarliga betydelse.

    När ortsbon är skeptisk till den nyinflyttade svensken handlar det mer om försvar av sitt eget revir, och ens egna rötter, än något annat. Motsättningen utböling och ortsbo kan ställa lintott mot lintott. Rödhårig mot rödhårig. Och blek tjock mot blek tjock. Den kan drabba vem som helst av oss som vill slå ned bopålarna på en ny och mer småskalig plats.

    Samhällen är till sin natur en mycket trög varelse. Det konservativa inom oss har lätt för att dominera.
    Proportionerna mellan den inre konservatismen och det mer nya, är alltid ojämn. När omvärlden förändras starkt, som den gör i dessa tider, utmanas lätt vår egen historia och våra egna rötter. Vi håller i det längsta fast i det gamla och beprövade. Nyinflyttad likväl som ortsbon.

    Vi står nu inför en omprövningens tidevarv. Och vår egen självbild utmanas dagligen. Balansen mellan kollektiv tröghet och kraven på lättrörlighet har aldrig varit mer särskiljande.
    Och den mentala rörligheten skiljer sig gärna åt mellan äldre och yngre. Och så har det alltid sett ut. Mycket av mänsklig anpassning handlar helt enkelt om att nya människor tar över och de äldre dör ut. Själv tillhör jag de gamla elefanterna. Och nog sneglar jag då och då mot elefantkyrkogården. Nästan som en tillflykt. Men särskilt bekvämt känns det inte. Om jag nu skall vara riktigt, riktigt ärlig.

    Gilla

  17. Obs skriver:

    Märkligt hur länder utvecklas, Finland som hade ett svårt utgångsläge efter krigen med höga krigsskadestånd har nu gått om Sverige på de flesta område.

    Detta kan vi se genom att konstatera att Finlands försvar är starkare än Sveriges, trots halva försvarsbudgeten.
    Ett rättsväsende som klarar upp brott i betydligt större omfattning än svensk dito.
    En skola som toppar PISA mätningarna.
    En självförsörjningsgrad som skulle göra vilken svensk landsbygdspolitiker som helst grön av avund.
    En asylpolitik som fungerar, trots det höga trycket.
    Vad är anledningen till att broderlandet klarar saker och ting så mycket bättre frågar man sig?

    Liked by 1 person

  18. Hans Kindstrand skriver:

    Tack för en intressant och tankeväckande artikel. Min första association gick till Frans G Bengtsson och hans essä ”Folk som sjöng”, i essäsamlingen med samma namn (kan varmt rekommenderas). (Smaka på meningen: ”där piga och pepparkakor äro, där ha pojkar sedan urminnes tider haft sin trivsel”).

    Asociation gick också tilll en obskyr filosof som hittade på begreppet ”tidsanden” (kan i övrigt inte rekommenderas).

    Men så kom jag att minnas en händelse från tidigt 1990- tal. Jag befann mig då i Jönköping. Det var en underbar försommardag i slutet av maj. Solen sken från en klarblå himmel och jag gick på (tror jag) Östra Storgatan, på ett strålande humör. Jag kände mig påläst, hade ätit en god hotellfrukost och i en omedveten, spontan lycka över allt detta vidunderliga, visslade jag på en enkel melodi, när en äldre gråhårsman apostroferade mig och ställde en enkel fråga.

    Gråhårsmannen: Ursäkta mig, vi har ett talesätt här. Vill Du höra det?
    Jag : Gärna det!
    Gråhårsmannen: Att vissla är skams syssla!

    Solen gick inte i moln, men mitt goda humör, eller snarare min uppskattning av tillvaron i Jönköping, fick sig en törn.

    Att vissla var för min generation fyrtitalisterna – ett uttryck för spontan glädje, eller rent av lyckokänsla. Möjligen är det sådant som inte längre behövs.

    Liked by 2 people

    • spoudaiosaner skriver:

      Jag är 30-talist och kan inte gå ute och tänka utan att städigt vissla. Det är riktigt att jag noterat att folk tittar på mig (ibland reagerar taskigt genom att imitera mig) men jag visste inte att visslandet har varit bredare och försvunnit numera. Jag ska beakta det som ni påstår här.

      Gilla

  19. Erling skriver:

    Ett pikant ämne, annorlunda perspektiv och mkt intressant. Tack!

    Och ”skärmburen gemenskap” – vilket träffsäkert uttryck! Tror till och med
    att – skärmbunden gemenskap – ännu bättre beskriver det beroende som på
    ganska kort tid har etablerats .
    Finns det något som betyder så mkt för oss som mobilen? Den som tvivlar kan ju testa att leva den förutan 1 timme. Det lär bli grav abstinens!

    Aktiva socialt med ngn som befinner sig annorstädes men totalt anti-sociala med den som går vid ens sida!
    En promenad på trottoaren, i parken, ett besök på restaurang etc förmedlar intryck av att vi befinner oss i ngn slags science fiction tillvaro.

    Gilla

  20. spoudaiosaner skriver:

    Som sagt det står att se om det är sant att man visslade mer tidigare och att man har slutat att vissla numera. Jag är lite tveksam och tänker inte låta bli att ständigt vissla trots mina fyllda 82 år. Jag kanske slutar vissla när jag slutar leva (ha ha!)

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s