Flera idéer i den följande texten har jag snott från den brasilianske tänkaren och debattören Olavo de Carvalho, se exempelvis här (på portugisiska, nota bene), vilket jag erkänner dels för att du inte ska tro att jag vet så mycket, dels för att ha någon att skylla på om jag har fel.

Det Muslimska brödraskapet tog form mot slutet av 1920-talet. Några årtionden senare anslöt sig den egyptiske författaren och islamisten Sayyid Qutb som snart blev brödraskapets ledande ideolog. År 1966 hängdes Qutb av president Nasser som inte alls gillade de idéer som Qutb utvecklade och brödraskapet anammat. Vad var det då i Qutbs tänkande som var så anstötligt och vad har det för relevans för oss idag?

De islamiska urkunderna, framför allt Koranen och Hadith, som är redogörelser för profetens göranden och låtanden, bildar tillsammans ett finmaskigt regelsystem som styr praktiskt taget allt i fromma muslimers liv inklusive praktiska saker som i den västerländska kulturen lämnas åt det civila samhället att hantera på egen hand. Profeten var inte bara ett religiöst orakel, utan även ett slags Magdalena Ribbing för alla livets begivenheter.

Man fattar att det lätt kan bli konflikt mellan islam och en statsmakt som på egen hand formulerar lagar och bestämmelser. Hur kan en sådan statsmakt vara legitim i ögonen på ett mer eller mindre religiöst sinnat muslimskt folk?

Den traditionella ordningen i muslimska länder var att statsmakterna satte stabilitet och ordning högre än total följsamhet efter de religiösa föreskrifterna. Statsmakterna utnyttjade sin våldsapparat för att inskärpa sitt synsätt. Staten är legitim för att den finns, punkt.

Det var här Qutb formulerade – eller kanske återuppväckte – ett synsätt som kom att kosta honom livet och som, vad jag kan förstå, anammades av Muslimska brödraskapet.

Qutb sa att det bara finns två slags regimer, för det första sådana som följer urkunderna till punkt och pricka och för det andra tyrannier. Om en regim säger att något är tillåtet som profeten förbjuder så är den regimen ett tyranni. Om en regim säger att något är förbjudet som profeten tillåter – eller till och med föreskriver – så är den regimen ett tyranni.

Konsekvensen av detta blev att regimer som Saudiarabien och det nasseristiska Egypten hux flux omdefinierades från legitima stater till tyrannier.

Ovanpå detta kom Qutb med sin kanske största intellektuella innovation, nämligen en nytolkning – eller kanske ett återuppväckande av en gammal tolkning – av begreppet jihad, alltså kamp, en skyldighet för varje rättrogen muslim. Jihad hade tidigare, när det betydde något våldsamt och inte bara vars och ens inre strävan efter andlig förkovran, handlat om strid mot otrogna. Men Qutb förklarade att jihad också kunde gälla kamp mot inre fiender, till exempel den egna staten om den förlorat sin legitimitet.

Dessa enkla idéer – att stater som inte följde det religiösa regelverket till punkt och pricka är tyrannier samt att det är varje rättrogen muslims plikt att kämpa även mot sina egna tyrannier – blev naturligtvis en politisk häxbrygd när de kom i beröring med varandra. Med Qutb och det Muslimska brödraskapet föddes den moderna radikala islamismen.

I den mån det jag säger är sant så bör det stämma det svenska politikerväldet till eftertanke. Helt fel kan jag inte ha; trots allt fann Nasser skäl att hänga Qutb. För en svensk muslim som delar Qutbs och det Muslimska brödraskapets värderingar är det svenska statsskicket alldeles uppenbart tyranniskt enligt Qutbs definition. Därför har denne svenske muslim en religiös skyldighet att bekämpa den svenska staten med lämpliga medel. Vad som är lämpliga medel bestäms från fall till fall av de lokala omständigheterna.

Hur kan svenska staten med bidrag uppmuntra organisationer som sympatiserar med det Muslimska brödraskapet? Hur kan ärkebiskopen genom gemensamma debattartiklar och på andra sätt liera sig med Muslimska brödraskapet?