Wikipedia definierar intellektuella så här:
En intellektuell är en person som ägnar sig åt vetenskaplig eller litterär verksamhet. De intellektuella omfattar grupper som yrkesmässigt förmedlar kunskaper och åsikter, till exempel forskare, författare och lärare.

Själv hade jag ytterligare exemplifierat med journalister och präster, men det hindrar inte att Wikipedia och jag är inne på samma spår.

Intellektuella står i allmänhet till vänster politiskt sett. Till exempel är det enligt min tro många gånger bevisat att journalister i uppseendeväckande hög grad brukar rösta på vänsterpartiet, socialdemokraterna eller miljöpartiet.

Hur kan det komma sig? Vad är det som gör att folk som har ordet i sin makt får socialistiska böjelser? Det finns ingen logisk självklarhet i en sådan koppling även om kopplingen tycks föreligga rent statistiskt.

Jag har funderat mycket på detta och kommit fram till något som skulle kunna fungera som provisorisk förklaring. Den förklaringen baseras på två observationer eller åtminstone föreställningar.

Den första föreställningen väcker ibland ont blod när jag presenterar den, men jag tror att den är korrekt i alla fall. Den är att människor, allt annat lika, hellre lever av andras arbete än av eget. Att till exempel jag själv inte lever på socialbidrag beror bara på att bidraget är för snålt tilltaget. Med 100 000 kronor i månaden hade försörjningsstödet definitivt varit ett konkurrenskraftigt alternativ till eget arbete. Sedan är det ofta inte så lätt att veta om det man får i lönekuvertet härrör från värdet av vad man själv åstadkommer eller om det i verkligheten är någon annan som betalar. När jag jobbade i FN tyckte jag alltid att det senare gällde. Jag fick något intressant att göra på dagarna på grund av generositeten hos andra, av mig helt okända, skattebetalande människor.

Den andra föreställningen är att makten över ordet är ojämnt fördelad bland människorna samt att de som är mest begåvade på den punkten har det lättast att bli försörjda av andra, exempelvis genom att på medeltiden avancera från bondpojke till arbetsfri munk eller att i dag bli riksdagsledamot utan andra prestationskrav än att då och då trycka på den av partiledaren anbefallna knappen.

Det finns bara en liten hake för den som aspirerar på att leva av andras arbete och det är svårigheten att hämta försörjningen från de arbetande

människorna vare sig försörjningen uppträder i form av kycklingar och skäppor havre eller som sedlar i den arbetandes plånbok. Det är för jobbigt för den intellektuelle att själv springa runt och knacka dörr och begära tilldelning. Det är ju inte ens säkert att de arbetande frivilligt skulle lämna ifrån sig sitt överskott.

För att de intellektuella ska kunna fullfölja sin skickelse och ambition att bli försörjda av andra måste själva uppbörden organiseras av någon annan som sedan kan distribuera den bland de intellektuella.

På medeltiden var kyrkan de intellektuellas huvudsakliga hemvist. Kyrkan hade metoder att klämma fram resurser ur bönderna till klerkers, kanikers, nunnors och prelaters försörjning och för kyrkors byggande.

Idag hanteras denna funktion av staten. Staten hämtar pengarna hos det arbetande folket. (I vårt land, men inte i så många andra, passar staten också på att hämta vad kyrkan behöver.) Staten är därför de intellektuellas trygghet. Det är inte så underligt att de intellektuella hyllar staten.

Att älska staten är inte detsamma som att vara socialist (tror jag). De intellektuella är egentligen inte socialister. Det är bara det att de älskar staten eftersom den ger dem så mycket rikare och säkrare försörjningsmöjligheter än en marknadsekonomi med mindre offentlig sektor. Tänk bara tanken att det inte funnits några statliga mediebolag, inga politiska pressekreterare, ingen statlig och kommunal marknad för PR-konsulter, inga institutioner för genusteoretiker på universiteten.

PS Ett helt annat ärende:

Häromdagen skrev jag om migrantsituationen i Italien. Landet blir alltmer pressat av migrantflöden söderifrån som inte längre så lätt kan skickas vidare till Tyskland och Sverige eftersom mellanliggande länder sätter stopp (https://detgodasamhallet.com/2017/07/31/var-migrantkrisen-blir-en-riktig-kris/). Jag skrev att den italienska regeringen överväger att ingripa mot NGO-båtarna som övertar migranterna från människosmugglarna och för dem över havet. Vidare att italienska flottan skulle kunna patrullera Libyens kust och hålla migranterna tillbaka.

Nu händer det (https://www.reuters.com/article/us-europe-migrants-italy-ngo-idUSKBN1AI21B). De italienska myndigheterna har begärt att åtta olika migranttransporterande NGO ska skriva på en ”uppförandekod”. Fem av dem vägrade och polisen har nu beslagtagit en båt som tillhör den vägrande tyska NGOn ”Jugend Rettet”. I syfte att försvåra för smugglingen fattade det italienska parlamentet ”på onsdagen beslut om att tillåta en begränsad flottinsats för att hjälpa den libyska kustbevakningen att begränsa migrantflödet ur landet”. (Här är något som jag inte förstår. Varför skulle Libyen anstränga sig för att hålla migranter på genomresa kvar i landet? Är det EU som mutar Libyen liksom EU mutar Turkiet för att hålla migranterna tillbaka? Eller är det Italien som ensamt betalar?)