När saker och ting – bilar, järnvägar, professionella kårer som lärare och sjuksköterskor – är välskötta och i trim kan de lämnas i vanvård under ganska lång tid innan de slutar fungera på topp. Nya bilar går problemfritt många år även om de inte får någon service.

När jag var chef för svenska ambassaden i den före detta portugisiska kolonin Guinea-Bissau för fyrtio år sedan fick jag för första gången i livet känna inpå bara kroppen vad detta kunde innebära. När landet blev självständigt och portugiserna lämnade slutade infrastrukturen så småningom att fungera. Elavbrott inträffade hela tiden. Vattnet kunde plötsligt sluta rinna så man fick ha en hink vatten i duschen för att kunna skölja bort shampot. Småsaker kanske, men troligen inte så kul på sjukhuset. Och väldigt jobbigt om de specialrekryterade palestinska ingenjörerna inte hade lyckats provisoriskt reparera maskinfelen.

Till infrastrukturen i ett välfungerande samhälle hör inte bara, och inte framför allt, själva maskinparken, utan alldeles särskilt de professionella kårer som administrerar de tekniska, juridiska, och samhällsorganisatoriska systemen, typ läkare, lärare, brandmän, advokater, revisorer, järnvägare, ingenjörer, universitetsprofessorer och så vidare.

Dessa kårer, dessa på olika sätt specialiserade medborgare, är av avgörande betydelse för ett samhälles fortlevnad och utveckling. När Tyskland var utbombat och förödat efter andra världskriget återstod tillräckligt med rester av sådana medborgare – plus förstås andra mindre specialiserade men likafullt engagerade individer – för att landet på några årtionden skulle vara helt återställt och till och med förbättrat. Nazisterna hade aldrig haft någon ambition att förstöra dessa kårer såframt medlemmarna inte var judar.

I Sverige har politiken, enligt min obevisade uppfattning, under de senaste tre, fyra eller kanske fem årtiondena målmedvetet motarbetat dessa professioner i syfte att för jämlikhetens skull beröva dem deras sociala status. Dessa ambitioner har gradvis visat sig alltmer framgångsrika. Kårerna har förlorat sin prestige, sin självständighet, sin speciella självkänsla och den därmed sammanhängande yrkesetiken. Skollärare, till exempel, var för femtio år sedan del av en respekterad överhet, men tas numera knappt på allvar av någon.

Signaturen Maria, som verkar vara någon sorts sjukvårdspersonal, skrev nyligen följande i en kommentar på denna blogg:

Oavsett vad befolkningen tror så sätter de alla flesta vårdpersonal patienten i första rummet. Man ”brinner” för sitt yrke på sitt sätt och vill göra ett bra jobb. Det är därför som vården har fungerat så bra som den gjort under de årtionden som man långsamt rustat ner den, vilket man började göra i början av 90-talet.

Jag tror att Marias kommentar är sann. Vi drar alla nytta av professionella kårers återstående yrkesheder och känsla av att tillhöra ett kall. Men vi ger inte dessa för det mesta hedervärda och engagerade medelklassare den erkänsla de förtjänar.

Både maskiner och människor lägger så småningom av om de inte får den service och omtanke de är berättigade till. I krig drabbas både mjuk- och hårdvaran. I Sverige har vi under fredsförhållanden särskilt engagerat oss för att krossa mjukvaran.