Platon var ett slags statsskickens Linné i så måtto att han indelade statsskicken i distinkta typer, till exempel aristokrati (att de bästa bestämmer), oligarki (att ett fåtal, särskilt de rika, bestämmer), timokrati (militären bestämmer), demokrati (folket bestämmer) och tyranni (en diktator bestämmer).

Jag tycker inte det där passar så bra för vår tid. Till exempel blev min portugisiskalärarinna nyligen rånad i sitt hem, en villa i Rio de Janeiro. Maken var borta och hon satt ensam hemma på kvällen. Då kommer två ungdomar i huva och pistol och ber om hennes pengar och guld. Därefter tvingas hon öppna sitt kassaskåp. Sedan vänder rånarna upp och ned på allting och tar vad de behöver. Efter en halvtimme är föreställningen över och de försvinner, antagligen tillbaka till ett närbeläget utanförskapsområde, en så kallad favela, som i Rio ofta finns på bergstoppar som sticker upp mitt i staden (vilket beror på att många favelor ursprungligen var tillflyktsorter för förrymda slavar som valde att hålla till på någon av de många bergstopparna).

När jag tänkte på det där slog det mig att Utanförskapsområdet är ett särskilt statsskick som inte platsar i Platons schema. På grundval av den observationen formulerade jag min egen typologi som här erbjuds som alternativ till Platons obsoleta systematik.

I min typologi finns fyra statsskick. Utanförskapet ligger på den understa nivån. Lägre i livskvalitet för en genomsnittlig samhällsmedlem går det inte att komma eftersom våldet är helt oreglerat och kan slå till precis när och hur som helst och mellan vilka som helst. Det finns inga stabila maktrelationer, långt ifrån någon stat med våldsmonopol, inte ens stabila associationer som binds samman av släktband, typ stammar eller klaner. En normalt adrenalinstinn ung man kan inte lita på någon, ty gårdagens kumpan kan vara dagens fiende. Här råder i sanning ett ”allas krig mot alla”, som Thomas Hobbes föreställde sig mänsklighetens urtillstånd.

På det tredje och näst sämsta planet finns just stam- eller klansamhällena. Där kan individen få viss trygghet av att tillhöra en utvidgad och mer eller mindre mäktig familj där ett slags maffialiknande ömsesidigt omhändertagande och rentav solidaritet inom gruppen förekommer. Stunder eller till och med perioder av lugn kan inträffa mellan de ofta uppträdande skärmytslingarna och tillfälligt uppflammande krigen mellan klanerna. Så levde till exempel Brasiliens indianer innan portugiserna kom och försökte förslava dem. De olika stammarna bekrigade och åt upp sina fiender så gott det gick. En kanske lite mildare variant beskrivs av Shakespeare i form av kampen mellan familjerna Montague och Capulet i pjäsen Romeo och Julia.

På näst högsta plats – och skalan mäter som sagt den trygghet och frihet och de utvecklingsmöjligheter som en genomsnittlig samhällsmedlem kan njuta – har någon av ett antal fientliga sammanslutningar åtminstone tillfälligt krossat de andras motstånd och skaffat sig ett faktiskt våldsmonopol som utövas utan hänsyn och pardon men med demonstrativ grymhet i avsikt att avskräcka protester. Saddam Hussein och Muammar Gaddafi kan erbjuda åskådningsexempel.

Det högsta och bästa systemet är förstås det västerländska. I Danmark och Polen finns liksom i Saddams Irak ett våldsmonopol, men här ser vi ett våldsmonopol som arbetar med allmänt stöd av befolkningen och som till skillnad från Saddams våldsapparat är vad statsvetare kallar legitimt. Endast på denna nivå kan demokrati, mänskliga rättigheter och rättvisa och allt annat sådant som vi berömmer oss över – troligen även homoäktenskap – ha en chans att tillämpas.

Till denna typologi ska nu två järnlagar fogas. (Jag menar egentligen hypoteser, men det låter så mjäkigt, så jag säger järnlagar.)

Den första järnlagen säger att inget samhälle genom medvetna, politiska åtgärder kan förflytta sig uppåt i hierarkin. President Bush den yngre trodde att han genom att ta ut Saddam Hussein och tillåta politiska partier i Irak skulle kunna flytta ett nivå 2-samhälle till nivå 1. Det gick inte. I stället sjönk Irak från nivå 2 till nivå 3.

Att nivå 4 inte kan höja sig är uppenbart. Där nästan total atomisering av befolkningen råder och det enda som binder människor samman förutom de råa, egoistiska drifterna är den kärlek en mor kan känna för sina barn, där kan ingen sammanhållning, familjekänsla eller släktgemenskap, än mindre samhällsgemenskap, uppstå. Nivå 4 är en återvändsgränd utan återvändningsmöjligheter. Det ser man i Rio de Janeiro. Det enda som kan förändras i en favela är att den blir större. Min pessimistiska föreställning är att detsamma gäller Rosengård och Rinkeby. Glöm alla drömmar om att nya statsbidrag för lärarkarriärtjänster ska göra någon skillnad.

Kanske kan ett nivå 3-samhälle förädlas till ett nivå 2-tyranni, nämligen om någon alldeles särskilt bestialisk och skrämmande ledare för någon av klanerna tar över kommandot, fast jag är inte säker på det. Kanske var det tillfälligheter i ländernas koloniala bakgrund som gjorde det möjligt för sådana som Gaddafi, Hussein och al-Bashar att ta makten. Även Titos försyntare men motsvarande ledarskap kan nog bara förklaras med hänvisning till speciella historiska omständigheter.

Lik förbannat lever inte hela världen i vad Hobbes kallade urtillståndet, alltså på nivå 4. Ett antal samhällen har kravlat sig uppåt i hierarkin. Hur har det gått till om det enligt den första järnlagen är omöjligt att genom medvetna åtgärder göra den resan?

Den andra järnlagen besvarar den frågan genom att deklarera att mänskligheten aldrig kommer att få ett vetenskapligt svar, lika lite som den kommer att få ett slutgiltigt svar på frågan om världens tillblivelse. Den andra järnlagen säger att det inte finns något svar – eller rättare sagt att det inte går att identifiera några medvetna, politiska åtgärder som kan greja en sådan upphöjelse.

Nivå 1-samhällena har inte lyft sig från sina tidigare stadier genom politiska beslut utan genom att deras befolkningar på något magiskt sätt har blivit besatta av just sådana internationella och eviga gråsossedygder – till exempel flit, plikttrohet, hygglighet, solidaritet, punktlighet och artighet – som liksom på en flygande matta kan transportera även det ömkligaste folk från elände till välstånd.