Genom hela vår historia har vi med godtagbar säkerhet kunnat bedöma om någon vi möter är vuxen eller barn. Det var viktig kunskap för vår överlevnad, eftersom okända män kan vara fiender, och måste hanteras med viss försiktighet – medan barn ovillkorligen behöver vårt beskydd. Några år runt 2014 blev det (av olika skäl) möjligt för vuxna män att i stor skala, bli registrerade som barn, av svenska staten. Under förutsättning att de kom från vissa krigshärjade länder.

Inga av våra förfäder hade några problem med att identifiera varandra som män eller kvinnor. Det kan förstås ha förekommit gränsfall, men att det existerade två kön kopplade till vår fysik, rådde ingen som helst tvekan om. Inte förrän omkring 2015. Då blev könet, enligt tongivande kretsar, en social konstruktion utan samband med kroppen. Att opåkallat kalla någon för man eller kvinna, kunde bli problematiskt eller rent av en förolämpning.

I alla tider har det varit känt att folk som härstammar från olika regioner har olika utseenden, hudfärg, kroppslängd, ögonform etc. Oavsett om det betraktats som ett problem eller inte, var det ett faktum att vissa var mörkare, andra ljusare. Detta var självklarheter ungefär fram till år 2016 – då Alexandra Pascalidou och några andra vita kvinnor deltog i en kampanj mot ‘vita’. ‘Vita pekpinnar, vita åsikter, vita tårar, vita människor och vita kroppar’. Uppenbarligen hade hudfärgen inget med färgen på huden att göra. Den verkar heller inte ha något med ras att göra, eftersom hela kampanjen betecknades som ‘anti-rasistisk’. Kulmen nåddes när Feministiskt initiativs ledare Victoria Kaweza, inför en mycket häpen TV-publik, förklarade att ryssar och östeuropeer inte är vita människor.

I en anekdot av Francis Bacon, berättas hur en grupp lärda munkar på 1400-talet ägnade två veckor åt att utreda frågan om hur många tänder en häst har. Eftersom de inte hittade några klara besked, varken i heliga skrifter eller i Aristoteles naturlära, ansågs problemet olösligt. En ung oerfaren munk föreslog att man helt enkelt skulle gå ut i stallet och titta efter, varpå samtliga lärda munkar blev djupt kränkta. Att låta en simpel observation – som vilken stalldräng som helst kunde göra – väga upp all den visdom och insikt de själva representerade, var helt enkelt inte seriöst. Den unge munken blev brutalt utkastad.

Francis Bacons skröna belyser övergången mellan skolastikens tro på dogmer, och renässansens tro på förnuft. Istället för att lusläsa Aristoteles till sista bokstaven, började man tillämpa hans metod och undersöka världen. Det ögonen ser, förtjänar status som sanning, vad än religiösa eller andra auktoriteter må tänka om saken. Våra sinnesorgan – och dess förlängda arm vetenskapen – fick helt enkelt tolkningsföreträde.

Detta tolkningsföreträde stod sig genom hela renässansen, upplysningstiden, den vetenskapliga revolutionen, och fram till ungefär 2016. Då började i alla fall jag lägga märke till att observationer, som tidigare passerat obemärkt, ifrågasattes som speglingar av verkligheten.

I samma veva slår universitetsprofessor Dick Harrysson larm i Svenska Dagbladet: Landets högskolor står inför ett haveri. Kraven sjunker och fuskmentaliteten breder ut sig. Allt fler utexaminerade studenter sägs sakna kunskap, ambition, och respekt för vetenskapliga principer.

Man får ett intryck att det tidiga 2000-talet förflyttat oss till en ‘subjektiv rymd’, där saker som objektivitet, noggrannhet och forskning mera upplevs som hinder i karriären, eller förlegade rester från en patriarkal tid.

Frågan blir i slutändan filosofisk. Gäller fortfarande Aristoteles koncept – att problem löses bäst, genom att gå in i stallet och räkna tänderna i hästens mun? Eller har världen blivit så kaotisk och svår att överblicka, att vi – för att få någon typ av sammanhang – orienterar oss mot en ny form av ‘mystik’? Någon modern motsvarighet till de dogmer som gällde under 1400-talet, och höll samman världen, innan rationalitet och förnuft klampade in på scenen. Vilken kraft i samhället kommer i så fall att fylla det metafysiska tomrummet? Blir det feminismen? Blir det identitetsvänstern… eller blir det kanske Islam?

Jan-Olof Sandgren är yogalärare, boende i Angered utanför Göteborg. Från början utbildad biolog, med en brokig yrkeskarriär som vaktmästare, biståndsarbetare, illustratör, barnboksförfattare mm. Har legat i politisk träda sedan 80-talet, men har nyligen kastat sig in i debatten om det sekulära samhället och försvar av västerländsk kultur.